Sida 230
iaga Skåne ocli Halland, m. m.; — båda afgâfvo emellanåt högtidliga försäkringar om sina fredliga tänkesätt; — båda misstrodde dock hvarandras ord och fortsatte sina rustningar. Man kämpade äfven med lärdomens vapen. I Köpenhamn utgafs ett akademiskt lärdomsprof, som sökte försvara den åsigt, att Kahn ar c- Unionen borde ännu vara gällande; emedan de två rösterna, Danmarks och Norrges, varit, och vore bindande för den tredje, för Sverge;
— och att sistnämnde stat följaktligen hvarken haft eller hade rättighet att egenvilligt utträda ur förbundet; och att de två andra fördenskull egde rättighet att tvinga det till återgång och till uppfyllande af sitt ursprungliga förbundslöfte. Dalin utgaf genast i de Lärda Tidningarna1) en vederläggning, hvilken slutades med den försäkran, att Kalmare-union numera låge i stoft och glömska, och detta med rätta. Å andra sidan utfärdade konung Fredrik i Sverge en öppen kungörelse, medelst hvilken han förklarade, att svenska regeringen icke på något sätt sökt skrämma eller tubba Norrges innevånare till olydnad mot deras öfverhet, och han befallde strängeligen sina undersåtare att af hålla sig från sådana »nesliga och nedriga•> försök. Man frestas att i denna kungörelse se ett uttryck icke blott af hans fredskärlek, utan ock af hans ovilja mot det unga hofvet, hvars dylika planer och stämplingar blifvit kända. Vare sig härmed huru som häldst ; tronföljare-partiet lät sig ingalunda genom dessa åtgerder hejdas. Nämnde kungliga kungörelse utkom i December 1748, och
co
redan i Februari 1749 sände Palmstierna tiliAorrge den ena spejaren, den ena uppviglaren efter den andra. Just vid denna tid eller vintern mellan 1748 ock 1749 var spänningen starkast. Grefvarna Brahe och De la Gardie erbjödo sig att till fäderneslandets försvar uppsätta egna regementer, och vid norrska gränsen
Källa: Project Runeberg ·