Sida 56
gades, att konungens underskrift kunde i vissa fall umbäras. Åsigten blef än mer utbildad tillfölje af den förbittring, som vid riksdagen 1723 framkallades genom hofvets då gjorda försök till konungarnagtens utvidgande. I samma års riksdagsordning blef också med hänsyn till de ständernas beslut, som hos regeringen till verkställande anmäldes, med uttryckliga ord föreskrifvet, att, om konungen icke vore tillstädes, eller om hans underskrift på föresagda påminnelse blefve något längre, än angelägenheten fordrade, fördröjd, skulle riksens råd dem med sin underskrift uti konungens namn utfärda, så att ständernas beslut måtte skyndsamligen påbudna blifva. Härigenom berättigades rådet att äfvert mot konungens vilja underteckna och utfärda de beslut, rådets flertal fattat; men emedan detta gällde endast ständernas hos regeringen tillkännagifna föreskrifter, så var det egentligen till fördel, icke för rådets, utan för ständernas magt, som den konungsliga såmedelst inskränktes. På samma ställe* hette det ock uttryckligen, att, hvad ständer na pr öfva nödigt besluta och derföre konungen till underskrift föredraga, det eger konungen ej allenast låta under sitt höga namn utgå utan ock att sedermera hand-hafva och befordra. Genom dessa grundlagens bud var konungen förvandlad till blott en verkställare af de ensamt magtegande ständernas beslut1). Bruket af namnstämpel var ock på sådant sätt ytterligare förberedt; ty genom anförda stadgande hade rådet omigen fått sig tillerkänd laglig rättighet att i vissa fall besluta, underteckna och utfärda hvarje-handa förordningar, hvilka skulle vara till efterlefnad gällande, äfven om de saknade konungens bifall och underskrift. Namnstämpelns införande tyckes ock
1) Liksom i de äidsta tiderna; ty »allshärjardom skulle honungm verkställa, men icke bryta«. Nordström. Sv. SamhiUs-
forf. hist. I. 51.
Källa: Project Runeberg ·