Sida 112
varande med hvarandra i öppen tvist, hänsköto dess afgörande till rikets ständer såsom till en högre domstol; och att båda parterna inför densamma medelst gång på gång vexlade skrifter framlade skälen hvar oclr en till sina anklagelser och till sitt försvar. Ett mer öppet erkännande af folkets suveränitet kunde icke gifvas.
Redan under riksmötets första dagar hade, som vi sett, några hofpartiets anhängare gjort mot tidskriften Ärlig Svensk flere häftiga anfall, hvilka kunna betraktas som förberedelser till ofvannämnde stora rättegång. l)enna blef snart nog bragt till tals äfven på mer omedelbart sätt, nämligen derigenom, att G. D. Hamilton d. 27 Okt. framdrog det vigtiga ärendet, hvilket dock blef för den gången nedlaggdt.
Några ville, att det skulle för alltid nedläggas.
v Preussiska sändebudet och äfven Höpken och Scheffer rådde Adolf Fredrik att icke inlåta sig i en så vådlig tvist1). Omständigheterna voro ej heller lockande. Många, som vid ankomsten till riksdagen hyst benägenhet för hofpartiet, hade redan under de första veckorna öfvergått till andra sidan. Rojalisterna hade ock lidit nederlag vid omröstningarna såväl till landtmarskalk som till utskott, och under den korta tiden mellan båda dessa val hade ej mindre än 43 adliga röster öfvergått från hof- till frihets-partiet.
• Men åtskilliga lycksökare eller svärmande anhängare lockade konungaparet medelst förespeglingar om folkets missbelåtenhet med nuvarande rådsvälde och längtan efter ökad konungamagt o. s. v. Lovisa Ulrika trodde på de smickrande uppgifterna och vidhöll sina planer, hvarjemnte både Erik Brahe och Jakob Horn m. fl. sökte genom fritafflar och dylika medel bibehålla gamla eller vinna nya an-hSngare. Frihetsmännen & sin sida voro lika ihärdiga och arbetade med lika medel och lika stor
*) Preu88. min. br. Relation om riksdagen 1755—1756.
Källa: Project Runeberg ·