Sida 113
beslutsamhet. Under sådana omständigheter kunde den afgörande sammandrabbningen icke länge undvikas, och båda sidorna beredde sig dertill medelst att uppsätta de skrifter, som hvar för sig skulle till ständerna inlemna.
KONUNGENS OCH BÅDETS RÄTTEGÄNGS-SKRIFTEB.
Sistnämnde ämbetsverk började med klagomål öfver de svåra, nästan odrägliga bekymmer, med hvilka rådsherrarna sedan riksdageq 1752 måst förrätta sitt ämbete, och tillika med den förklaring, att rådets enda vederqvickelse derunder bestått i hoppet om ständernas snara sammanträde till bestämmande af lagens råtta förstånd, om hvilket för det närvarande konungen och rådet hyste olika åsigter. Der förklarades ytterligare, att konungen med sina ädla och-höga tänkesätt visserligen icke ville bryta grundlagarna och sina gifna löften; men att han blifvit bragt på de tankar, att rådsherrarnas utlåtanden vore blott rådgifvande men icke bindande, blott deliberativa men icke decisiva, och att konungen sålunda skulle ega rättighet att efter egen pröfning antingen följa eller frångå dem, hvilken tolkning, mente rådsherrarna, skulle öfverensstämma med det envälde, som 1680 infördes; nämligen, att konungen kunde väl höra sina rådsherrar, men att afgörandet berodde på honom ensam. De sednare deremot påstodo, att enligt tydliga ordalagen i så väl regeringsform som konunga-försäkran, skulle konungen låta hos sig gälla den åsigt, de flesta riksråden gillat, och tillika att dessa herrar hade till åliggande att med kraft afböja och hindra allt, som kunde kränka ständernas frihet eller rubba det nu antagna regerings-sättet. Det var dessa frågor, som rådet nu anhöll, att ständerna måtte af göra. Skriften, daterad d. 3 Nov. 1755, var undertecknad af tolf rådsherrar, deribland Ekeblad, Höpken, Palm-
Digitized b\
Källa: Project Runeberg ·