Sida 117
deröfver, att rådsherrarna velat hindra honom från att omedelbart vända sig till rikets ständer, hvarpå Höpken genast svarade, att rådet endast påmint hans majestät derom, att sådana meddelanden borde ske med råds råde1). I verkligheten hade ock konnngen redan d. 6 Nov. fått och fick nu ytterligare äfven d. 10 omedelbart vända sig till ständerna, utan att rådet sådant hindrade. De fruktade förmodligen att, genom strängt vidhållande af nämnde lagrum, blottställa sig för den misstanken att vilja från ständernas kunskap undanhålla de kanske för rådet menliga upplysningar, som konungen möjligtvis hade att meddela.
Hans nu d. 10 Nov. aflemnade skrift innehöll utom det redan anförda åtskilligt annat, som rådet ansåg sig böra i en ny skrifvelse af d. 12 Nov. närmare belysa eller vederlägga. 1 skriften af d. 7 Nov. hade nämligen rådet talat om en riket öfver-hångande fara och om dess vådliga belägenhet. I sitt svar d. 10 Nov. begärde Adolf Fredrik få veta, hvad rådsherrarna menade med nämnde ord. 1 sitt återsvar d. 12 Nov. sade rådet, att för ett fritt folk kunde ingen större fara uppstå, än den, att hotas med frihetens förlust, äfven under en mild och nådig konung; — och den, att lagligt fattade beslut icke verkställas, och att lagen sålunda försättes i overksamhet. Sådant tillstånd måste rådet kalla en vådlig belägenhet. I skriften d. 10 Nov. hade Adolf Fredrik antydt, huru hans vägran att underskrifva åtskilliga beslut icke vore orsaken till dröjsmålet med deras verkställande; ty enligt gällande lag borde beslut, fattade och underskrifna af rådets flertal, utfärdas och verkställas, antingen de vore af konungen undertecknade eller ej. I sitt genmäle d. 12 Nov. svarade rådet: att utfärda beslut, underskrifna blott af oss, men icke af hans maj:t, dertill har hitintills
’) Rådsprot. d. 10 Nov. 1755.
Källa: Project Runeberg ·