Sida 116
Det hette vidare : intet exempel finnes, att ett fritt folk bundit sitt öde vid regentens samvete, oeh hår i Sverge stadgar lagen, att riket skall styras icke efter konungens samvete, utan efter lag. Men sedan nu ständerna just af hans majestäts eget andra-gande förnummit, hvad fara riket öfvcrhänger, så antvarda riksråden ånyo denna landets vådliga belägenhet till ständernas ömma oeh verksamma omsorg.
Den 10 Nov. var konungens ätersvar färdigt, och detta mer undfallande än den förra skriften. Han sökte nämligen numera att bortblanda saken och påstod, det han aldrig ämnat sätta sig emot rådets flertal1), hvars beslut bör enligt grundlagens tydliga ord såsom gällande utfärdas; men att han trott sig ega pligt och rättighet att föra till protokollet sina föreställningar vid de beslut, han ansåg stridande mot rikets välfärd och sin egen ed2); likaså att han borde befrias från att underskrifva sådana beslut, häldst de redan utan hans underskrift och med blott rådets vore gällande. Denna uppsats lät Adolf Fredrik i sin egen närvaro uppläsa för rådet, och förklarade tillika, att den skulle sedermera lem* nas åt ständerna. Men härvid gjorde Höpken den på lag grundade anmärkning 3), att enligt riksdagsordningens 13 och i synnerhet konunga-försäkrans 8 § egde Adolf Fredrik alldeles icke rättighet att omedelbart gå till ständerna med andra propositioner än sådana, som vore med råds råde utfärdade och vederbörligen kontrasignerade. Just härvid och af någon tillfällig anledning inträdde i rådkammaren en ständernas deputation. Adolf Fredrik begagnade tillfället och anförde hos dessa folkombud klagomål
') Detta hade han likväl flere gånger gjort, oeh jast detta
▼ar ursprungliga orsaken till tvisten.
3) Detta hade ej heller, så vidt oss kunnigt är, blifrit honom vägradt.
s) Danska min. br. d. 11 Not. 1755.
Källa: Project Runeberg ·