Sida 109
Prest- och borgarestånden funno väl stundom böndernas anspråk, betänkliga, men vågade sällan med kraft mot dem uppträda, af fruktan att der-igenom störa eller upplösa det förbund, ofrälsestånden emellan, hvars fasta sammanhållning var för tillfället och under deras gemensamma strid mot riddarhuset af högsta vigt. Också af denna anledning, denna medståndens eftergifvenhet, växte böndernas öfvermod, och der framkastades t. o. m. hotelser om skattevägran, i händelse deras önskningar icke bifölles.
Mösspartiet rigtade sina angrepp också mot konungahuset. Man sökte i hvarjehanda punkter nedsätta dess inkomster. När anslagen åt hofvet skulle en gång för alla bestämmas, mente några adliga herrar, Bunge och Wadenstierna, att man borde åt hvardera prinsen gifva, utom bostäile i staden och en kungsgård på landet, årligen 100- till 120,000 d. s. m., hvaremot Mössorna Ridderstolpe, Sundblad och Wijkman ansågo 50,000 vara nog; ig, sade dt>n sistnämnde, prinsarna äro dock undersåtare, och denna summa bör vara tillräcklig för dem, när ett i'iksråd får åtnöjas med 8,000. Man stannade slutligen vid 63,000; men utskottet förklarade tiilika, att prinsarna borde lysa icke genom praktfulla hof utan genom personliga egenskaper och just genom efterdomen cif sparsamhet. I fråga om någon kungsgård åt Fredrik Adolf, anmärkte Serenius och Wijkman, att prinsen borde nöjas med mindre gods än Tullgarn eller Gripsholml), hvilka man föreslagit; och Sundblad tyckte, en så ung furste, han var då 22 år, ännu ganska väl kunna bo på slottet, så att folket icke behöfde för hans skull anskaffa ett serskildt boställe. När konungen begärde 12,000 d. s. m. åt samme prins till bekostande af en brunnsresa, anmärkte Sebaldt, att, när ständerna beviljade hans allmänna an-
Källa: Project Runeberg ·