Sida 270
sig hafva blifvit af något bland de förva partierna förorättade; — alla, som af en konunga-styrelse, serdeles under den snillrike Gustafs spira, väntade lugn, trefnad och framgångar åt både sig sjelfva och fäderneslandet; — alla dessa voro naturligtvis hänryckta af glädje. Gud vare lofvadl Gud vare lofvad! utbrast Karl Scheffer1), och Creutz skref : mitt hjerta har ej rum för all den glädje, jag erfar. Jag har ingenting mer att begära af himlen. Ni har triumferat. O, min dyrkansvärda herrskare! Mitt fädernesland är frälsadt, och [ni har höljt eder med odödlig ära. Verld och efter-verld skola oupphörligt beundra denna milda själ, för hvilken hat och hämnd är o främmande. Dylika känslor hystes utan tvifvel af en stor, af den största skaran betraktare, så inom som utom fäderneslandet. Uttrycken deraf äro nästan oräkneliga och innefattades vanligen i och sammansmälte med lofsångerna öfver utförandet. En abbé Michelessi vistades denna tid i Sverge och gjorde sig känd genom qvickhet och artigheter. Han utgaf nu på fransyska språket en berättelse om revolutionen
1772, författad till fördel för konungen och kastande all skugga på ständerna, hvilka afmålades som en samling egennyttiga, samvetslösa och tillika oförståndiga personer. Den hade till öfverskrift några Claudiani ord, hvilka då för tiden ofta af hofpartiet användes. Det hette: den misstager sigy som tror lydnad under en utmärkt regent vara detsamma som träldom. Ingen bättre frihet finnes, än den under en from konung. Michelessis mycket kringspridda bref angaf den ton, enligt hvilken revolutionen sedermera för det mesta bedömdes, ej blott i utlandet utan ock i Sverge, hvarest det genast
’) Uppsnla bibi. Gustafviauska papperen, Scheffer9 bref-vexling.
Källa: Project Runeberg ·