Sida 149
r - j
(
1
157 !
jorden axlar sig. Hvad jag han ledyra, är, a« !
vill ingen menniska i naturen ondt, älskar oändligen en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga barn, — äter efter aptit, litet och godU söndagen hvitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.
Han var i sjelfva verket godhjertad och gif-mild; och bortskänkte ofta åt andra, hvad maka och barn kanske bättre behöft. Till sina vänners hjelp använde han de medel, som stodo honom till buds. Ett sådant var att genom sjungande samla bidrag till deras understöd. När Lidner dog, saknade sterbhuset medel till vanlig begrafning. Bell-man författade då och uppstämde i några eällskap följande sång:
Skalderna ha aldrig råd,
Att en bror i gr af ven sänka;
Knappt till svepningen en våd;
Mindre facklorna som blänka.
Visen ömhet, visen nåd Mot poeten Lidners enka!
Försöket lyckades och han kom till henne med en hopknuten näsduk, ur hvilken han på bordet uttömde 50 specie riksdalrar, sägande: Se här! detta har jag sjungit ihop åt dig. Ett annat medel till vännernas hjelp bestod deruti, att han till deras ansökningar om tjenster eller understöd skref rimmade förord, såsom redan berättadt är.
Bellman var icke blott god — utan ock gladlyn-nad, hvarom hans lefnad och dikter bära hundradetals vittnesbörd. Stundom och i synnerhet under sednare åren, satt han dock med dufna ögon, sluten mun och trumpen uppsyn; och det var först -efter några glas, som den förra lifligheten vaknade.
En och annan säger, att han på slutet var stundom nödbedd till både glas och sång. Måhända! Men motsatsen tyckes ådagaläggas genom det stora antal «ånger, som man ock från hans sista år har i be-
Källa: Project Runeberg ·