Sida 155
Tala vål hos Vilhelmina
För en herde sjuk och kär.
Hans friarebref till dottern var af följande lydelse.
Högädla Mademoiselle!
Med och inunder den sirida tåreflod, som mina ögon utpressa för hennes nådigaste fötter, dristar jag allerödmjukast och troinnerligen uppvakta henne denna postdag. Gud i himmelen vet, huru mitt be-klämda hjerta utgjuter suckar natt och dag för den lyckan att, med dygd och kärlek förknippad, kunna göra mig värdig hennes, högädla mademoiselles, åtanka. Charmanta mademoiselle! hvarföre plågar hon med sitt stillatigande den, hvars diktan och traktan är att i stoftet vörda hennes gunstiga person? Sannerligen, liknar mitt sårade hjerta en tätting, skjuten af Dianas solglimmande blomsterpilar.
Förr skall solen sluta skina,
Förr skall hafvet gå sin kos,
Än jag glömmer Vilhelmina,
Täck och söter som en ros!
Ja, förr skall mitt trogna hjerta Bli förbytt uti ett stop,
Än jag glömma kan min smärta ...
Herre, hjelp oss allihop!
Allemådigaste! fläta mina tårar i sin chinjong, virka mina tankar i sin roberong, och gör slut uppå min pina lång! Hon är den endaste i verl-den, med hvilken jag vill dö, aflida och begrafvas i den mull, som oss arma syndare slutligen be-täcka skall, sedan det jordiska är förbytt i det himmelska! Öfverhölj mitt beklämda bröst, som in i grafvens mörka vrå beständigt utgjuta vill suckar utan ända — tårarne stå mig i munnen och tan-karne i ögonen ... Adjö, charmanta vän! Glöm ej en trogen
Haqvin Bager.
Källa: Project Runeberg ·