Sida 166
Med denna svaga hand jag fattar ån en gång Min lyra för att ge kanske min sista sång.
Dess ton, förstämd och svag, om min förvandling
bådar.
Jag re*n i trädens skygd den tysta mullhög skådar, Der jag naturens skuld skall återbörda få,
Och en lycksalig hamn mot lifvets stormar nå.
Glad kastar jag en blick på detta fridens läger, Och med förnyad kraft mitt rörda hjerta säger:
Se denna tillflyktsort, som ödets Herre gaf En ar ans för ditt förtryck, ett slut på lifvets smärta; Lmf och högtidlig syn för hvarje dödligt hjerta; Då brottets uslingar med rysning se sin graf.
Denna vers uttalar helt andra känslor och tankar än de förut vanliga; ännu dock endast trötthetens längtan efter hvila, men icke någon ånger* något ogillande af det fordna lefnadssättet. Dessa känslor inställde sig dock slutligen, också de. Vi minnas, huru han förut under fulla styrkan af sin manna-ålder och i fulla farten af sina nöjen hade några gånger, ehuru blott sällan, vaknat till in-sigt af det förkastliga i sitt lefnadssätt, och huru han i sådan sinnesförfattning uttalade allvarliga varningar till både andra och sig sjelf, t. ex. följande bön:
Milde Gud! mitt rop anamma I mitt Sodom, der jag bor.
Dessa jemnte den första ungdomstidens religiösa tankar började slutligen vakna med föröyad och oemotståndlig kraft. Han yttrade nu mera djup ånger, samt höll för sin omgifning andeliga upp-byggelse-tal. Han blef, heter det, under sin sista sjukdom tillfullo, till både kropp och själ, nykter, ångrade sina öfver skr ed, höll de mest andliga tal för hustru och barn och dog med stor uppbyg-gelse för alla närvarande *). Det inträffade d. 11
*) Orden äro af Gjörwell, den ende, från hvilken vi ega . underrättelse om Bellmans sista stunder.
Källa: Project Runeberg ·