Sida 167
februari 1795 och han begrofs på Klara kyrkogård, som det tyckes, utan någon större högtidlighet *).
Dödsfallet väckte för tillfället föga uppmärksamhet. En slägtinge och vän införde i Dagligt Allehanda ett kort och mycket berömmande grifte-qväde; den gamle kamraten Hallman skref ett annat men mycket tillkonstladt2). För öfrigt egnades icke åt hans frånfälle någon uppmärksamhet, någon vers, hvarken af de lärda tidningarna, ej heller af någon bland då tidens anseddare skriftställare; hvarken af Adlerbeth, Bergklint, Blom, Franzén, Gyllenborg, Kellgren, Leopold, Oxenstierna eller Thorild. Alla iakttogo en betydelsefull tystnad.
En återblick öfver Bellmans författare-bana finner deri fyra olika skeden, dock med i hvarandra sammanflytande gränser.
Det första, åren 1756 till 1760 innefattar det religiösa och moraliska skriftställeriet.
*) En sednare tiders motsatta berättelse saknar, så vidt Ti veta, alla bevis.
2) Som prof på hvad då stundom skulle anses för qvickt* införa vi det i ordagrann afskrift.
Dollman beg,
Och de skantra fålders muder Svander kalkande tukader Enne dälskling toterag.
Boch, som åst han lintsen kransar,
Håg på honom loldt och mig.
Grede: Sahland pist en handar Erge sven -- och det år någ.
För den, som lyckades utgissa bokstäfvernas omflyttning» blef innehållet följande.
Bellman dog,
Och de muntra skalders fader Under svalkande kaskader Denne älskling återtog.
Och som bäst han kransen lindar,
Såg på honom mildt och log;
Sade: Grekland haft en Pindar,
Sverge en — vch det år nog.
Källa: Project Runeberg ·