Sida 168
Det andra, åren 1760—1772 är företrädesvis det, under hvilket skalden, utan tanke eller beräkning på någonting annat, sjelf hänförd, sjöng sina hänförande dityramber till glaaets, qvinnans och den bacchanaliska sällskaps-glädjens ära. Detta var hans högsta blomstring och den tid, under hvilken han skref de flesta bland sina mest berömda dikter.
Det tredje skedet, 1773—1792, var på en gång bacchanaliskt och politiskt1), Han uppstämde der-under sina sånger mest till Bacchi, men ganska ofta också till Gustaf den tredjes och hofvets ära. Vid skedets slut framstå på ena sidan Kellgrens berömmande företal och Svenka Akademiens belönande pris; — men på den andra förstörda kropps- och själskrafter, och ett hos många förstörd t anseende; näml. hos dem, hvilka betraktade honom som en förrumlad person och tillika som en besoldad hofpoet.
Det fjerde skedet, 1793—1795, visar honom med hänsyn till kroppskrafter, till poetisk förmåga, till anseende, till umgängeskrets så nedsatt, som vi nyligen beskrifvit.
BELLMANS SKALDERYKTE.
Vexlingarna härutinnan äro mycket betecknande för allmänna tänkesättet under olika tidskiften och utgöra vigtiga bidrag till Sverges inre historia.
Hvilka och huru stora förhoppningar Bellman vid sitt 17:e och 18:e år ingaf, är redan berättadt2); likaså, huru han kort derefter kastade sig in i det bacchanaliska lefnadssättet och skaldeyrket. Båda delarna stodo i uppenbar strid mot andan hos den tidens tongifvande författare, en Bergklint, Celsius Gjörwell, Gyllenborg, Lilliestråle m. fl. Det är derföre troligt, att dessa redan af moraliska skäl
1) Ätt han derunder utgaf också Zions högtid, är berättadt.
*) Sid. 80, 81.
Källa: Project Runeberg ·