Sida 169
känt mot honom och hans skaldekonst en ej ringa ovilja. Dertill kom, att friheten, för att icke säga sjelfsvåldet, i också den yttre formen af hans dikter var för denna tid någonting alldeles nytt och tillika stridande mot dittills antagna åsigter och regler. Bell-man blef ej heller af dåtidens medelålders-littera-törer intagen i deras Tankebyggare-orden; icke ens i det sällskap, kallad t Vitterlek, som Bergklint, då varande student, hade för yngre skriftställare stiftat1). Han stod ej heller i närmare beröring med någon bland dessa, vare sig äldre eller yngre författare, utan i stället med sådana som Schrö-derheim, Hallman och Kexel. I dessas sällskap och anda utbildade han än mer sin personlighet och sin skaldekonst. Denna sednare hade ock redan 1772 mognat till både form och innehåll. I Juli månad sistnämnde år ämnade han utgifva en samling af 134 mest bacchanaliska qväden. Bland dessa befinnas ganska många af de för honom mest karakteriserande och af kännare mest berömda. Handskriften var redan färdig, och författaren anhöll hos regeringen om privilegium till utgifvandet och om frihet från charta-sigillata-afgift. Ansökningen hänvisades till vederbörande ämbetsmyndighet, men intet svar följde, intet privilegium gafs, eller hann af denna regering gifvas; ty fem veckor derefter inträffade årets bekanta statshvälfning. Men ej heller från Gustaf sjelf, som nu fått afgörande magten i sin hand, erhölls2) något svar, något privilegium. Konungen hade visserligen redan vid denna tid fast uppmärksamhet vid Bellman. Dennes då framställda förslag
*) I Nya Allmänna Tidn. 1773 n:o 181 har dock Bergklint infört en vers med beröm öfver Bellman j men dervid uttalat den önskan, att renare känslor måtte få plats i skaldens hjerta.
I sina bref till den unge Oxenstierna (i oxenstjernska arkivet) liar ock Bergklint omkring 1763 vamat denne sin förre lärjunge för de muntra qvällsamqväm, som stundom ledde till rännstenen.
2) Så vidt man vet.
Fryxells Berått. 45. 12
Källa: Project Runeberg ·