Sida 182
af fosforisternas beröm anföra snillet Bellman, som ursäkt, som försvar för deras eget oordentliga leinads-sätt*), likaså flerestädes inom vårt fädernesland. Sedekänslan och de gamla åsigterna sträfvade dock, som sagdt, länge och ihärdigt mot denna Bellmans-dyrkan. Några till dess allmännare införande gjorda försök ville derföre icke då för tiden lyckas. Till firande af nämnde skald och af det lustiga lifvet på hans tid och i hans sånger, blef förnämligast af Dahlgren som grundläggare eller åtminstone som främste sångare år 1824 stiftad t ett 8. k. Béllmanskt Sällskap. Det bestod af några bildade personer med böjelse för hvarjehanda glada tidsfördrif, dock alltid med sans och måtta. Enligt stadgarna borde likväl alla kunna förtära brännvin och sillsalad. På Dahlgrens förslag skulle ock en hvar bland dem uppträda som en gengångare, en alter idem af någon bland de bellmanska kroghjeltarna; Dahlgren sjelf som magister Gåse. Om sällskapets verksamhet skref han ett protokoll på spetsen af ett brännvins-glas; — en annan gång och till sällskapets uppbyggelse en predikan öfver Bellmans vers:
Är jag född, så vill jag lefva 2)--en tredje
gång en åt sällskapet egnad dikt; egentligen en travestering af första raderna i Tegnérs Axel. Det hette:
Den gamla tiden år mig kär,
Den fredmanska försupna tiden;
Ty glad den var som juletiden,
Och modig såsom finkel är.
Än ligger bort via Djurgårds-landen Dess återsken vid himlaranden,
Och rusiga gestalter gå,
I gula byxor, jackor blå,
*) Yi åsyfta härmed ingalunda de Atterbom-kemeUska Bellmans-mötena, hvilkas renhet är både känd och erkänd; utan andra samqväm af högst förderflig art; och af hyilka vi sågo många motbjudande exempel.
>) Se sid. 164.
Källa: Project Runeberg ·