Sida 107
kom emellertid att gestalta sig betydligt annorlunda, än han tänkt sig och under fortgången medföra olycks-verkningar, som han ej kunnat ana.
Bränvinsregalet var ej någon nyhet. Utomlands var det gällande i Ryssland och Preussen; för Sveriges vidkommande hade det föreslagits på riksdagen 1747 af sekreta utskottet och 1752 af regeringen,, men båda gångerna af preste- och bondeståndet af-slagits. Ett nytt uppslag hade skett genom det 1772 utfärdade förbudet mot bränvin sbränning och brän-vinsförsäljning; det hade tillkommit med hänsyn till brödbristen och missväxttiden samt för att förekomma en alltför stor införsel af utländsk spanmål. Förbudet visade sig emellertid, trots all använd stränghet, svårt att upprätthålla mot tilltagande smugleri och lönbränning. Dess anledning hade också bortfallit med missväxtens upphörande.
Liljencrants’ förslag, hvilket hade mycken likhet med sekreta utskottets af år 1747, gick ut på, att bränningsrätten skulle af statsverket för 10 år isänder utarrenderas till förpaktare, en för hvarje stor socken eller för flera smärre. Desse förpaktare egde att afbränna en bestämd sädeskvantitet årligen och skulle i årligt arrende till kronan erlägga 12 daler silfvermynt för hvarje afbränd tunna säd. Utminu-teringsrätten skulle af landshöfdingarne öfverlåtas åt försäljare, som skulle åtaga sig att i ortens bränneri uppköpa ett visst kvantum. I Finland, där säden stod lågt i pris, borde kronan sjelf anlägga brännerier. Till gengäld för hvad kronan sålunda öfvertog, skulle den dittills utgående bränvinsbevillningen eftergifvas.
I okt. 1774 under hofvets vistelse på Gripsholm höllos därstädes finanskonseljer, på hvilka grundsatsen om bränvinsregalet fastslogs. Den närmaste utredningen uppdrogs åt en »bränvinskommission», i hvilken jämte Liljencrants riksråden Bjelke, Hermansson och Falkenberg samt några sakkunnigä ingingo. Vissa.
Källa: Project Runeberg ·