Sida 113
i en enkedröttnings hof». Justitiekansleren Lilliestråle och öfverståthållaren Karl Sparre anhöllo slutligen hos konungen oni föreskrift, huru de skulle förhålla sig med afseende på gällande smugleriförfattningars efter-lefnad. Konungen svarade blott: »Mina herrar, gören som jag!» — hvarvid han på samma gång satte handen utbredd för ansigtet och såg genom fingrame. Mest var det öfverflödsvarornas införsel, som gynnades med tullnedsättuing och onäpst smugleri. Genom nedsättning af salttullen gjorde man däremot skattelindring af hänsyn till en nödvändighetsvara. Kaffe, hvilket ännu betraktades som en skadlig äfver-flödsartikel, hade 1775 fått sin införseltull förhöjd.
Den s. k. »lilla tullen», hvars hinderlighet för allmänna rörelsen låg i öppen dag, hade man helst velat alldeles afskaffa; men man menade sig ej kunna undvara de inkomster, som däraf härflötö. Från nämnda tull fritogos vissa inhemska fabrikat och utländska råämnen till sådana; lindring medgafs äfven för en mängd andra manufakturer och råvaror. En ny landtull- och accisordning utfärdades väl, men be-fans så föga lyckligt affattad, att den väckte stort missnöje och måste återtagas; en ny taxa faststäldes väl den 2 maj 1777, men den blef aldrig utfärdad.
Som tullförvaltningen under kammarkollegiets överinseende ej visat sig synnerligen inbringande, var man betänkt på en ny utarrendering af tullarne och hoppades, att den, under nu inträdda förhållanden, skulle slå bättre ut. I augusti 1776 utbjödos sålunda tullarne och accisen på s. k. generaltullsarrende; den 16 sept. faststäldes arrendeafgiften för stora sjötullen till minst 340,000, för lilla tullen till 140,000 rdr sp. samt 50 proc. af det behållna öfverskottet. Kronan skulle sjelf för en fjärdedel ingå som medintressent af arrendet och sålunda ytterligare få en andel äfven af den påräknade vinsten. Arrendetiden bestämdes till 6 år i sender.
Fryxells Berätt. 47.
8
Källa: Project Runeberg ·