Sida 74
frågan. I sin ansökan därom, h vilken den 21 april inlemmades i justitierevisionen, uttalade han sig efter sin vana med väl stark frimodighet mot »tilltagsna ämbetsmän», mot hofrätten och riksrådet. Han varnade för vådan att »lemna i ämbetsmannavåld» rätten att utgifva offentliga akter. »Ty», skref han, »så visst som en redofordrande och en redoskyldig äro mot hvar-annan opponerade, så naturligt är ock det, att en ämbetsman ej gifver mera upplysning om sina göro-mål, än han sjelf behagar, när makten är i hans händer.» I kansliet hade man vägrat mottaga hans skrift, och han hindrades med våld att i sjelfva slottet af-lemna den till konungen, men den trycktes och kom sålunda under så väl dennes som allmänhetens ögon. Den blef också icke utan sin verkan.
Den 26 april bragtes saken till af görande i rådet. Konungens nu afgifna diktamen, hvilket af en aktad häfdatecknare betecknas som »kanske det bästa, som flutit ur hans penna i någon speciel inrikes fråga» gaf utslaget för en tryckfrihet inom de förut angifna gränserna. Han betecknade tryckfriheten såsom »ej skadlig genom bruket, utan endast genom sitt missbruk», som dock af det allmänna gagnet öfvervägdes, och fann den ej oförenlig med det nya regeringssättet. »En konung», yttrade han, »får genom tryckfriheten veta sanningen, som man med så mycken omsorg och tyvärr ofta med så mycken framgång för honom döljer. Ämbetsmän njuta den förmån att mottaga välförtjent och oför-falskadt beröm, eller ock ega de tillfälle att upplysa allmänheten om falska uttydningar af deras göromål. Folket ändtligen eger den säkerheten att frambära sin klagan, den trösten att sig beklaga och ofta blifva upplyst om obefogenheten af sin klagan.» I 1766 års tryckfrihetsförordning förklarade han sig därför endast vilja göra några få ändringar, livilka han med egen hand bifogade. Assessor Borgh berömdes för sitt anförande och fick löfte om lagmans fullmakt. Hof-
Källa: Project Runeberg ·