Sida 75
rättens omröstningsprotokoll och konungens diktamen skulle i tryck allmänheten delgifvas, men riksrådens utlåtanden hemlighållas. Höppeners ansökan skulle, såsom af fattad i »opassande» ordalag, öfverlemnas till justitiekanslerns beifran.
I öfverensstämmelse med konungens uttalade vilja utfärdades den nya tryckfrihetsförordningen den 2 G april 1774. Vid första påseendet föreföll den nästan likälydande med den förra; men de gjorda ändringarne ehuru få till antalet, voro till sin innebörd långt ifrån obetydliga. Mest betydande var ändringen i § 2, hvari stadgades att den som offentliggör något, som »rörer eller qväljer» regeringsformen och konungaförsäkran eller i allmänhet något, som går för nära »Vår (konungens) och rikets majestät, höghet och rätt» skulle dömas och straffas såsom för högmälsbrott, således vara hemfallen till dödsstraff. Under denna sväfvande rubrik kunde hvarje granskning af regeringens grundsatser och åtgöranden hänföras, och den politiska diskussionen var sålunda så godt som omöjliggjord. Den medgifna friheten att granska underordnade myndigheters förfarande gaf åt regeringen sjelf ett medel att genom pressen trakassera misshagliga tjenstemän; men för allmänheten var vådligt att begagna den, närhelst den angripne tjenstemannen kunde förskansa sig bakom sin ställning som regeringsmaktens verktyg och dymedelst stämpla granskningen som majestätsbrott. Rättegångshandlingar, äfven justitie-revisionens, frigåfvos till tryckning, men rådsprotokoll i öfriga regeringsärenden endast med konungens särskilda tillstånd. Riksdagsförhandlingar fingo ej tryckas, tydligen i afsigt att betaga riksdagen den allmänna opinionens stöd; icke heller fick man utan högveder-börligt bemyndigande offentliggöra något, som rörde rikets förbindelse med utländska makter eller understå sig någon granskning af regeringens utrikespolitik. I vigtigare mål skulle boktryckaren bära lika ansvar
Källa: Project Runeberg ·