Sida 76
med författaren och under alla omständigheter vara förbunden att uppgifva författarens namn, »när han därom behörigen varder frågad». Tryckfrihetsförseelser ransakades och afdömdes af de vanliga domstolarne, och därvid tillämpades såväl allmänna lagens som tryckfrihetsförordningens egna straffbestämmelser, hvilka voro långt ifrån blida. Därtill kom nu, att denna tryckfrihetsförordning icke längre bar grundlags helgd, icke ens den af konung och riksdag gemensamt stiftade allmänna lagens, utan var blott en administrativ stadga, hvilken när som helst kunde af regeringen ändras och ytterligare skärpas.
I den belysning den för allmänheten företeddes och bebådades, mottogs den ändå med en godtrogen belåtenhet, hvilken i tal och skrift lifligt gaf sig uttryck. Man drog försorg om, att den äfven i utlandet blef bekantgjord och lofprisad. Konungen sände tryckfrihetsförordningen, som gaf honom äran för mösspartiets bästa, verk, i fransk öfversättning till Voltaire jämte en af frisinnade utlåtelser flödande skrifvelse, hvari det bland annat smicker till honom yttrades: »Det är Er, som mänskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, hvilka okunnigheten, fanatismen och en falsk politik rest mot dess framsteg.» Den önskade lofprisningen från utlandets sida uteblef också icke.
Hemma fick däremot tryckfrihetsförordningen sitt märkliga efterspel i den mot Höppener anstälda förföljelsen. Ej blott ämbetsmannamakten i allmänhet kände sig förnärmad af hans skrift; äfven ståthållaren enskildt yrkade å honom ansvar. Han blef i hof-rätten fäld till betydliga böter och offentlig afbön, hvarjämte hans skrift togs i beslag. Justitierevisionen, till hvilken det vädjades, stadfäste domen; men innan detta beslut hunnit utfärdas, trädde konungen emellan på det sätt, att han, efter att hafva förmått Höppener upphöra med skriftvexlingen, behöll handlingarne
Källa: Project Runeberg ·