Sida 98
trehundrade steg derifrån, och allt tycktes vara räd-dadt, då en ny olycka inträffade.
Fienden hade nemligen med hela sin styrka öfver-fallit den nu mera ensamma hertig Bernhard. Striden blef yrtterst häftig. Tre gånger störtade den tappre Johan De Werth mot Svenska rytteriet, tre gånger blef han återdrifven; men ljerde gången lyckades anfallet, och Svenskarna började rubbas och vika. Hertigen sände en adjutant, att med några scfuadroner taga De Werth i sidan, och sjelf red han framåt, fattade den hvita gullstickade fana, som tillhörde hans lifregemente, och störtade mot fienden. Men adjutanten blef straxt lillbakadtifven och hertigen följdes blott af några få ryttare. Han kom midt i handgemänget. Hästen blef skjuten, och hertigen förlorade fanan; man säger, att det var De Werth sjelf, som ryckte henne till sig. Hertigen var nära att blifva tillfångatagen; men en ryttmästare vid Taupadels regemente afstod sin häst, och det lyckades honom att dermed fastän sårad bryta sig ut ur trängseln. Då gaf han alit förloradt och tillsade rytteriet, att enhvar söka sin räddning. Folket hade redan förut vändt sig till flykt, nu ökades brådskan; och just, som Horn skulle draga sig öfver passet, kommo dessa ryttareskaror i vild oordning och störtade in bland tropparna, spridde förskräckelse och villervalla öfverallt, och med hvart ögonblick ökades de flyendes antal, tills hertigens hela flygel kastade sig in uti det trånga passet, så att bron spärrades af vagnar och sårade. I hälen efter kommo de kejserlige. Horn stod med några ännu ordnade troppar vid sidan af bron, men de förföljande fienderna störtade förbi honom efter de flyende. Några rådde Horn att sjelf genom flykten rädda sig, men det var omöjligt att öfvertala honom derlill; han ville i det längsta söka rädda den slagna hären. Med nämnde sina regementer angrep han derföre fienden för att hindra den från förföljandet. Då vände sig en af de
bästa
Källa: Project Runeberg ·