Sida 206
jorn hade anspråk på denna plats. Han begärde af-sked. Svenska regeringen hade svårt att längre qvar-hålla honom i tjenst utan att framdeles gifva honom an högre befäl, hvilket man icke ville, emedan han ej var infödd Svensk. A andra sidan befarades, att han, afskedad, skulle gå öfver till kejsaren, der han som en duglig man kunde tillfoga Sverge skada. Han erhöll derföre sitt afsked, men på ett så smickrande sätt och med så betydlig årspenning, att han icke mer lockades att öfvergå till fiendenT).
Torstensson fick efter den långa och svåra sjöresan ett nytt anfall af fotgikt. Först i början af November anlände han till hären, hvilken låg vid Win-sen i Liineburg. Han hade ämnat genast angripa fienden; men Weimarianerna öfvergåfvo honom och tågade på Richelieus befallning åt vester. Det hette, »att »Frankrike behöfde dem; att Svenskarna kunde nume-»ra hjelpa sig sjelfva.» Sålunda försvagad, och emedan årstiden var långt framskriden, gick Torstensson i vinterqvarter norrom Allerfloden; Piccolomini längre ¿t sydost uti Anhalt och Halberstadt.
VESTRA SIDOI1AREN
var untler hela detta år förenad med hufvudhären och deltog i dess rörelser och strider.
ÖSTRA SIDOHÄREN
stod under Torsten Stålhandske hela året igenom i Schlesien. Mot honom kämpade först Götz , sedan hertig Frans Albert. I slutet af året blef Stålhandske tvungen alt draga sig tillbaka ur Schlesien och taga vinterläge i Neu-Mark. Orsaken ansågs vara, dels de
i) Riks ark. ftädspr. d. 24 Mars 1642; d. 25 Oct. 1643.
Källa: Project Runeberg ·