Sida 207
kejserligas öfverlågsenhet, dels att Stålhandske, ehuru en tapper krigare och lycklig partigängare, var mindre skicklig att på egen hand leda större företag1).
TRETTIONDE KAPTILET.
FÄLTTÅGET 1642.
Emedan Svenskarne i sina vinterqvarter ledo brist på förråder, bröt Torstensson redan d. 2 Jan. 1G42 upp derifrån och tågade till Altmark. Här blef han åter anfallen af gikt i både händer och fötter, så att han icke kunde skrifva, icke färdas på annat sätt än i hängbår. Han stannade derföre och valde bakom Wechte floden en ganska förmånlig ställning. Då yppade sig förräderi inom Svenska lägret. Bristen , och det föga lysande sätt, hvarpå Torstenssons fältherrebana öppnades, hade väckt missnöje. En fången kejserlig öfverste, som på hedersord gick ledig i lägret, upphetsade sinnena med föreställningar »om kejsarens «benägenhet för frid; om Svenskarnas egennytta, om »Tyskarnas pligt att vara enhälliga mot främlingarna,» o. s. v. Många lyssnade härtill, isynnerhet Tyska öf-versten Seckendorf. Denne hörjade hemliga underhandlingar med fienden; icke ensam utan i spetsen för flere liktänkande. En trumpetare förde brefven. Han tappade dem i ett stall; och okunnig om deras betydenhet gjorde han sig icke mödan alt åter uppsöka dem. Några dagar efteråt hände sig, att en kattunge krafsade dem fram ur smutsen och började leka med papperen. De blefvo upptagna, lästa och till Torsten-
i) Ris sark Acja galviana. Jok. Oxcnstjcrnas och Sal-vii krefvü^üjjn^
Källa: Project Runeberg ·