Sida 212
212
taga en skrifvelse från Hans Excellens. Och hon vet också, att jag nu reser min väg härifrån, innan solen går ner.
Medan han talade, hade Helle långsamt börjat gå uppför den breda, skumma ektrappan. Sin långa mörka kjol lät hon släpa efter sig, medan hon med handen stödde sig mot ledstången. Utan vidare förklaring följde han tyst tätt efter henne.
Plötsligt — i halfmörkret uppe på svalen utanför salsdörren stannade hon:
— Är det farväl han vill säga mig, utbrast hon med halfkväfd röst, förtvifladt beslutsamt — så säg det inte. Jag... jag...
Hon afbröt sig och försökte tafatt, mycket häftigt öppna den tunga dörren. Men den grep, och hon fick den inte, trots alla ansträngningar, ur fläcken. Han stod bredvid, och när han såg, hur purpurröd hon var och hur tårarna började samla sig under ögonlocken, kom han så
upprörda de än bägge voro - att småle.
Hjälp mig då! sade hon nästan vredgadt.
Han lade sin hand ofvanpå hennes och höll den fast. Med den andra — utan att släppa henne -- sköt han upp dörren.
-Nu skulle hon visa mig den vänskap hon hyser för mig . . . han bemäktigade sig äfven hennes andra hand och talade mycket fredligt och
Källa: Internet Archive ·