Sida 213
213
säfligt. För hvem vet . . . Han fortsatte inte, såg blott betydelsefullt, allvarligt på henne.
— Vänskap! . . . vänskap! mumlade hon lågt och retligt, mycket bittert utan att se upp, och försökte draga åt sig sina händer.
Men han höll dem fast och böjde tyst sitt ansikte djupt ner emot dem.
... Jag frågar inte efter den andre . . . hörde hon honom afbrutet lidelsefullt mumla mellan kyssarna på hennes händer. Nej, jag frågar inte efter...
Hon försökte säga något, göra slut på det, säga farväl, men hon kunde inte — kunde inte få fram ett enda ord öfver sina skälfvande läppar. Genom hela sin innersta varelse förnam hon med ett slags underligt njutningsrik ångest sin egen vanmakt, sin egen brist på motståndskraft, på fri vilja . . .
Hon drog sakta åt sig sina händer och gick långsamt, osäkert, nästan famlande, öfver golfvet till närmaste fönsterbänk. Hon grät och benen ville knappt bära henne. Från nackgropen ända ned till knävecken kände hon hur darrande matt och kraftlös hon var inför detta afsked, som hon velat ge allt i världen för att kunna undslippa.
Så kunde hon plötsligt inte längre hålla sig uppe utan satte sig ned på själfva det låga
Källa: Internet Archive ·