Sida 214
214
trappsteget, som förde upp till förhöjningen i fönsternischen.
- Jag har ju aldrig trott, att han kunde stanna hos mig, liksom försvarade hon sig. Aldrig tänkt. . .
Han låg på knä bredvid henne, och när hon såg upp, mötte hon hans blick — först orolig, forskande, tviflande . . . därefter — långsamt — liksom ljusnande i ett leende. Hon drog hans hufvud ned till sig, och mötte med en snyftning, själfmant, med halföppna läppar hans kyss.
— Helle . . . mumlade han nästan ohörbart, liksom bländad. Ty i hennes plötsliga brännande rodnad, i hennes hälft bortvända blick under ögonfransarna, i det svarvande, osäkra leendet, läste han, hur väl hon förstod honom, och tydligare än genom tusen ord förnam han hennes väsens ömhet och älskogsglöd, hennes vilja, som på halfva vägen mötte hans.
— Jag kommer igen, sade han.
Källa: Internet Archive ·