Teknisk tidskrift

STADSPLANEN FÖR TRAKTEN KRING SÖDERMALMS ÖSTRA UPPFARTSVÄG.

öders höjder med Katarina kyrkas präktiga silhuett sätta karaktär på Stockholm, och ha kanske mer än något annat bidragit till Stockholms rykte som en af de vackraste städer i Europa. Det kan vara skäl i att något granska huru denna stadsdel på sista tiden förändrats, och hvad vi hafva att vänta, frukta och hoppas af den vidare utvecklingen.

Ännu för ett par årtionden sedan visade södra bergen särskildt i Katarinatrakten ett konglomerat af små idylliska trähus, inbäddade i grönskande trädgårdar, ordnade terrassvis den ena öfver den andra från sjön upp mot höjden, där Katarina kyrka fullständigt dominerade med sin mäktiga kupol.

Så småningom har detta förändrats.

De grönskande sluttningarna ha ersatts af en rå, tvärbrant sprängd bergvägg och stora nybyggnader hafva kommit till. Vi finna bl. a. följande, om vi följa konturen från öster mot väster: Längst ute på branten mot södra varfvet ha vi Ersta kapell, hvars sirapstrattliknande tak ej väcker mycken beundran. I forsättningen se vi Ersta sjukhus under förra året uppförda betydande byggnadsmassor och på Stigbergets krön den nya Navigationsskolan. Strax efter följer spetsen af Sofiakyrkans klumpiga torn samt längre västerut, något öster om Katarina kyrka, en för några år sedan efter den nya stadsplanen uppförd ganska stor hyreskasern. Slutligen finna vi på själfva höjdpunkten vid Mosebacke torg åtskilliga höga byggnader såsom Telegrafverkets reparationsverkstäder, Vattentornet och Södra teatern.

Alla dessa byggnader hafva så småningom förändrat silhuetten och gifvit oss en förkänning af, hvad som komma skall.

Vi hafva emellertid funnit oss i förändringarna utan protest; vi ha sett dem oftast med vemod, någon gång med förnöjelse, tills helt nyligen ytterligare en nybyggnad uppfördes, som väckte Stockholmarna ur deras likgiltighet. I slutet af förra året byggdes nämligen ett ganska betydande hyreshus (å kartan märkt x) strax öster om telegrafverkets hus, på den högsta platån och med 6 våningars höjd. Katarina kyrka, som förut bildat det imponerande storslagna krönet på Södra bergens kompakta massa, hade af nybygget och dess ointressanta takform till stor del blifvit bortskymd.

Det gick ett härskri genom pressen: »Skola vi finna oss i att Söders präktiga silhuett fördärfvas, att kyrkokupolen bortskymmes af triviala hyreshus! Hvad är att göra?»

Om vi sätta, oss in i frågan, finna vi emellertid, att man icke kan begära, att enskild person, som äger en tomt, icke skall utnyttja de rättigheter, som gällande stadsplan, byggnadsordning och författningar ger honom, blott af hänsyn till att en annan byggnad möjligen kan blifva bortskymd.

Nej, den fråga, som här beröres, är af mycket större betydelse och räckvidd. Man bör akta sig att behandla den för ytligt, ty det gäller här ett mycket djupgående problem, som fordrar sin lösning; det gäller ordnandet i detalj af såväl stadsplanen som de enskilda byggnadernas utseende och kontur inom hela denna stadsdel.

Den byggnad, som nu dragit uppmärksamheten till denna fråga, visar, att all skyndsamhet är af nöden, för att

vi skola kunna åt vår stad bevara och utveckla dess karaktär med tillvaratagande af alla de resurser, hvarmed staden af naturen begåfvats. Det är på detta plan, som frågan måste föras fram. Man är härvid föga hjälpt med en kritik riktad mot den enskilde.

Det verkliga felet ligger ett stycke tillbaka i tiden, i den år 1890 fastställda stadsplanen för trakten, och i att myndigheterna, oaktadt påstötningar vid flera tillfällen, icke i tid och tillräckligt ingående behandlat denna för Stockholms utseende så viktiga fråga.

Det kan vara af intresse att granska stadplanens förhistoria och se till, hvad som bör göras.

Första uppslaget till ordnande af den oregelbundet bebyggda delen af Södermalm norr om Katarina Högbergsgata daterar sig från år 1883, då dåvarande byggnadschefen major C. Knös efter uppdrag inkom med »plan för reglering» af trakten jämte kostnadsberäkning. Förslaget upptog en 18 m. bred uppfartsväg förlagd längs Stadsgårdens inre linje förbi Renstjärnasgatan fram genom Erstagatan till Folkungagatan.

Andra förslag till lösning af Katarina uppfartsvägsfråga framkommo de .följande åren och efter åtskilliga debatter i ämnet resulterade de olika förslagen enligt beredningsutskottets utlåtande af den 6 nov. 1890 i den plan, hvilken sedermera gillades och stadfästades.

Denna plan, som ännu gäller, visar, såsom å bifogade karta synes, en 18 m. bred hufvuduppfartsväg, som med goda lutningar, 1:40 och 1:71, leder från fortsättningen af Östra Slussgatan längs Stora Glasbruksgatan fram till bergväggens krön ofvan Saltsjöbanans station, fortsätter längs branten fram till Söderbergs trappor och Renstjärnasgatan och därefter i denna till de inre delarna af Södermalm.

Förslaget upptager dessutom en brantare »parallellgata» ledande upp till Ny torgsgatan och Katarina Högbergsgata äfvensom åtskilliga tvärgator med trappor eller tvära stup.

Äter förgingo 10 år, staden köpte in tomter och började sprängningsarbetena i Renstjärnasgatan. Att ej allt var bra som det var, började man dock komma underfund med. Nya strömningar hade gjort sig gällande och nya tankar vunnit burskap beträffande sättet för stadsplaners projekterande. Man hade kommit underfund med, att det ej endast var gator och trafikleder som behöfde ordnas, det var äfven byggnadstomter, och det var af vikt att tänka på de blifvande byggnadernas utseende, deras gruppering sinsemellan, gatornas perspektiv och, särskildt i ett fall som detta, silhuettens danande på ett harmoniskt, vackert och naturligt sätt.

År 1 900 väcktes af byggmästare A. Gust. Nilson och professor I. G. Clason en motion i stadsfullmäktige, i hvilken föreslogs, att: »åt en af konstnärligt och praktiskt bildade män sammansatt kommitté måtte uppdragas att snarast möjligt granska och utreda frågan samt till herrar stadsfullmäktige afgifva utlåtande om lämpligaste sättet att ordna trakten kring uppfartsvägarnas östliga delar och hvad som härmed står i sammanhang, Fjällgatan och Stigberget således inberäknade.»

Motionärerna framhöllo, att Fjällgatans fortsättning mot Katarina kyrka med dess vackra perspektiv, ej borde, såsom planen angaf slopas; att parallellgatans östra del var olämpligt förlagd, och att denna gata i sin helhet visade en ful profil, först stigande, så sjunkande; att Stigbergs-