Teknisk tidskrift

97

2 2 Aug. 1907 KEMI OCH B EK G SMET EN SK AP

r

Särdeles upplysande är en jämförelse emellan denn

.uabell och tab. 18. Vattenprofven äro tagna vid ungefär sanuna tid, tab. 18 1905, tab. 22 1906. Skillnaden är, att 1906 tillkommit mossens apterande till lutbehållare samt ökningen af produktionen med en fjärde kokare. Ehuru sålunda afverkningen är väsentligen ökad, kommer dock mängden organiska ämnen i vattnet 1906 att förhålla sig till mängden 1905 ungefär som 2 och 3 . Detta träder ock fram i vattnets beskaffenhet. Under det att vattnet så långt fram som vid Tyfors endast innehöll 1,5 cm.3 syre 1905, innehöll det 4,4 cm3 på samma ställe 1906.

Under juli månad d. å. gjordes ett tjugutal syrebestämningar i Liälfven längs dess lopp, och visade sig vattnet öfverallt syrerikt med undantag af en punkt, tydligen beroende på stagnation därstädes.

Syrehalten i vattnet nedgår sålunda efter hand c:a 2 cm.* eller c:a 40 % af begynnelsemängden. Vattnets beskaffenhet vid n:r 8 är tydligen af lokal natur.

En undersökning af lutens beskaffenhet, sedan den stått stora dammen en längre tid, har sitt stora intresse. Det visar sig här nämligen i motsatts mot vid Fors, att endast ■irka 5 % af de organiska ämnena voro bortjästa, ehuru uten i dammen var utspädd med sin tredubbla volum vaten. Jag kan icke finna någon annan anledning härtill, in att lutdammen ligger så långt från fabriken, att de för äsning nödiga organismerna ej finnas för handen. Vid "ors däremot gränsar dammen omedelbart till ån. Man )ör därför antagligen få ett bättre resultat i berörda hän- ;eende vid Fredriksberg genom att tillföra dammen en lel vatten från ån nedanför fabriken såsom infektionsnaterial, såvidt nämligen ej bottnens i dammen egenskap if mosse omöjliggör för organismerna att vegetera, hvarom tömmande undersökningar lätt kunna gifva besked.

1 < * * *

Ordet öfverlämnades härpå till ingeniör R. Wieselgren, Vykvarn, som inledde en diskussion

3m industriella anläggningars förorenande inver= kan på luft och vatten.

Som diskussionsämne har blifvit uppsatt industriens, ärskildt den kemiskt-tekniska industriens, förorening af uften och vattnet och hvad som kan göras däremot, och ia vi genom den ärade föredraganden, prof. P. Klason, lyss så att säga direkt införts i detta gebiet.

Man har allteftersom den kemiska industrien utvecklats i olika länder iakttagit, hurusom från olika håll j lagomål riktats emot industriella anläggningar, och hafva lessa klagomål i allmänhet framkommit från representan- 1 er för jordbruksintressen och i särskilda fall från städeröas myndigheter.

Man gör sig lätt den frågan: föreligger icke här ett tslag af andra, af jordägareintressen gentemot industriens . ntressen? Det har ju sedan industritidernas begynnelse tädse varit en kamp beståndande emellan dessa olika ntressen. Då och då har naturligtvis äfven i riksdagen ramkommit önskan om skärpta bestämmelser i fråga om ndustriernas möjligheter att förorena luft och vatten, och i äga en fullt tillräcklig lagstiftning redan i vår Hälso- J årdsstadga för riket af den 25 sept. 1874 och de K. örordningarna af 30 dec. 1880 (med ändr. gen. lag den 7 juni 1896 och 20 okt. 1899) samt Tillägg af 29 juni 900 till K. F. af 14 april 1866. Så långt som till se- 1 aste decennierna spordes i vårt land dock endast klago¬

mal af ringare bärvidd. Här och där inlämnades de till kommunala vederbörande, och i flesta fall hafva de olika intressena törlikats endera på privat väg eller genom underdomstolarnas utslag. Dock finna vi en motion vid 1 9°3 ars riksdag, som resulterade i en skrifvelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i hvad mån lagstiftningen kan och bör förebygga de olägenheter, som industriella verk ofta orsaka kringliggande bygd genom förorenande af luft och vatten, samt för riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.

Kungl. Maj:t beslöt i anledning häraf, dock först I9°7> aT uppdraga åt den sedan 1906 i juli tillsatta kommittén för utarbetande äf lagstiftningsförslag angående jords torrläggning, vanligen kallad »dikeslagskommittén », att verkställa utredning och afgifva förslag i anledning af föreliggande skrifvelse.

Så kom 1908 års riksdag med domsbasunen, då motion väcktes, att riksdagen, med uttalande af angelägenheten att snarast möjligt få till stånd en lagstiftning i ifrågavarande ämne, måtte i ny skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t i afbidan på berörda lagstiftning måtte så snart ske kan meddela verksamma föreskrifter, i ändamål att industriellt verk, som i motionen afses, af beskaffenhet att genom förorening af luft och vatten förorsaka olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning, icke må anläggas, anordnas eller drifvas, utan att åtgärder vidtagas, som vederbörande myndighet efter sakkunnig undersökning pröfvat nödiga till förebyggande af dylika olägenheter.

Vi stå nu således inför det märkliga förhållandet, att man i lagstiftande församlingen motionerar om förbud mot anläggning af viss art industri. Hvem bär nu skulden till detta? Största felet torde väl ligga i de förut nämnda fientliga intressena mot all industri, men särskildt i bristande utredning i hvad mån dylik industri, som nu angripes, är eller kan blifva nyttig för vårt land och dess befolkning. Dock — och detta vill jag särskildt betona — finnes nog en del skuld äfven hos de angripne industrirepresentanterna, särskildt hos dem för den kemiskt tekniska industrien, då man, ledsamt nog, har att uppvisa exempel af både äldre och färskare datum på icke fullständigt genomtänkta anläggningsprinciper vid startandet af fabriker, hänförda under den angripna kategorien.

Om vi försöka göra oss en konturteckning af hvilka industrier kunna hänföras till de »farliga», finna vi dem icke uteslutande bland de kemiskt-tekniska, utan äfven till en stor del inom grufdrift, textilindustri, m. fl., men skola vi nu här särskildt uppehålla oss vid de industrigrenar, som för kemistmötet kunna hafva intresse.

Då finna vi att superfosfatindustrien, kopparverk af olika slag, garfverier, sockerbruk, ättiksfabriker, elektrolytiska fabriker, cellulosafabriker — soda-, sulfat-, och sulfitcellulosa, alla tre systemen inbegripna — hafva varit föremål för anmärkningar, mer eller mindre berättigade, i fråga om förorening af luften. Och då frånse vi alldeles den speciella s. k. rökfrågan, som särdeles i städerna varit föremål för vidlyftiga utredningar. I fråga om förorening af vattnet har väl redan all industri från den enkla sågen upp till den mest komplicerade fabrik haft i större eller mindre grad känning af jordägares och fiskevattensägares svårighet att öfvervinna sin motvilja för industriens intrång.

1