Teknisk tidskrift

MEKANIK

14 Nov. 1908

. i

Analogt ställer sig förhållandet för cn rörforinig pelare med konstant godstjocklek. Här är r,„in= ^*=7,11 således enligt (26)

För exempelvis det fallet, att pelarens diameter vid

r 19

midten vore 3 gånger så stor som diametern vid ändarne, hade man «„< = 3> följaktligen enligt tab. II ^=7,81 . . . Man erhölle då (p — n1 : 7,81 = 1,26 . . d. v. s. att bärförmågan skulle varit 26 % större, än hvad den skulle varit, om pelaren i stället haft formen af ett cylindriskt rör med samma vikt och godstjocklek.

(Forts.)

KRAFTÖFVERFÖRING MEDELST TRANSMISSIONSLINOR.

Af E. Wink

Vid planläggningen af en lintransmission bör hela anläggningen pä förhand noga genomtänkas, helst af en specialist, som har erfarenhet vid tillverkning af såväl linhjul som axlar och lager samt transmissioner i allmänhet. Linskifvorna böra göras sa stora, som förhållandena det tillåta, och som är förenligt med ekonomiska fördelar. Diametern bör såvidt möjligt ej understiga 30 ggr linans diameter. Om vid hastigt gående transmissioner detta ej låter sig göra, bör man antingen välja större antal linor af mindre genomskärning eller bomullslinor, som med godt resultat kunna arbeta pa linhjul 20 ggr sin egen diameter, och, om de ej belastas för hårdt och förhållandena i öfrigt äro gynnsamma, ännu mindre. Linspårens rätta konstruktion och omsorgsfulla afpolering är ett lifsvilkor för linorna, och måste häråt ägnas stor uppmärksamhet.

I allmänhet torde en spårvinkel af 450 vara passande, utom för nagra speciella fall, där densamma bör väljas antingen något trubbigare eller något spetsigare, beroende på driftförhållandena. Spårets kantprofiler böra vara grada i linläget och sparen så djupa, att linorna aldrig kunna beröra bottnen. Om spårkanterna göras i svängda, som en del verkstäder hafva för sed och ibland äfven anses fördelaktigt, så få linorna antingen genast eller efter någon tid benägenhet att rotera, och härigenom slitas desamma fortare och slira lättare, än fallet är, då linorna löpa med en och samma sida ständigt vänd mot linskifvorna.

Meningen är att linorna skola bädda sig ned i spå- 1 ren och få ett fast grepp mot spårsidorna utan att klämma dg fast (se fig. /). Linspåren böra icke tagas för grunda, :y de flesta linor blifva en obetydlighet smalare efter | nagra års användning och arbeta sig då djupare ned i spåren. Så fort en lina tillätes beröra spårets botten, orde den i allmänhet inom mycket kort tid blifva obrukbar, och en sådan lina kan aldrig öfverföra någon nämnj /ärd kraft på ett tillfredsställande sätt.

Såsom ett oeftergifligt vilkor gäller, att alla spår både på den drifvande och den drifna skifvan äro af absolut samma tvärprofil. Det förekommer ibland att gamla linskifvor, som förut varit använda för stållinor, fordrande en helt annan spårkonstruktion och arbetande på en bottenpackning at läder eller annat material, mången gång med mycket divergerande spårprofiler, tagas i bruk för hamplinor. Sådant är absolut förkastligt, det misskrediterar systemet med transmissionslinor och blir i längden mycket dyrt att halla linor till. Ledrullar böra såvidt möjligt undvikas, enär de dels fördyra anläggningen och dels förkorta linornas lifstid genom att de bringa linorna ur sitt naturliga läge samt åstadkomma friktion och olägenheter af manga slag. Om ledrullar måste användas, böra de hafva samma spårprofil som linskifvorna och ej vara alltför sina i diameter samt lagras och anbringas ordentligt. I många fall förekomma ledrullar på ställen, där de vore alldeles obehöfliga; de åstadkomma ofta ett betydande oväsen, fast de få både smörja och passning.

Axlar och lager böra ej väljas för klena. I allmänhet utvidgas fabriken efter något år, och det är då vanligtvis önskvärdt att transmissionerna tåla en större belastning än som från början varit afsedt. Om dylika omständigheter förutsetts, kunna linor och spår tillkomma i obegränsadt antal, allt efter som mera kraft behöfves. Afståndet mellan axlarna kan variera betydligt, 5 — 30 meter kan anses normalt, men idealet torde i allmänhet vara att finna mellan 6 och 1 5 meter. Vid längre axelafstånd kunna bärskifvor eller ännu bättre, fasta mellanaxlar anbringas. Beträffande minsta tillåtna axelafstånd, hafva af många författare och praktici anförts den regeln, att båda linskifvornas sammantagna diameter kan anses såsom minimum för axelafståndet. Vid kraftöfverföring mellan axlar, som ligga hvarandra ännu närmare, kan man uppsätta en mellan- eller utväxlingsaxel. Alltför kort axelafstånd nöter linorna oerhördt på grund af de oftare återkommande böjningarna öfver skifvorna; linan måste vara hårdare spänd, än hvad som erfordras vid normalt axelafstånd, enär i detta fall spänningen icke regleras genom linans egen vigt. Gifvetvis böra axlarna helst ligga parallelt med hvarandra, men linor kunna äfven arbeta på transmissioner, som till en viss grad ligga på sned mot hvarandra; detta är ej möjligt vid remdrift annat än med tillhjälp af särskilda brytskifvor. Ju mera horisontalt linorna kunna få löpa desto bättre, men 45 grader upp eller ned medför ingen nämnvärd olägenhet.

Man bör om möjligt ordna så, att underparten blir den dragande, ty härigenom får linan större omslutningsvinkel på skifvorna och hindrar ej passage undertill (se