Sida 8
väl förtjäna att återkallas i minnet. Om den gamla ceremoniens tillämpning vid Gustaf II Adolfs hof också möjligen företett någon olikhet med bruket af »glaf-ven i hans dotters tid, och sådant det ännu 1670 be-skrifves af den lärde Uppsalaprofessorn Loccenius, så torde den icke hafva varit väsentlig. Den utförligaste skildring af detta, såsom det synes, för Sverige egendomliga bruk, hvilket ägde sin rot i urgammal ger-manisk sedvänja, sammanhängande med vapeneden, har flutit ur en främlings, engelske ambassadören Whitelocke’s, penna. * Förloppet var följande.
Sedan bröllopsskaran eller dess förnämsta medlemmar dagen efter bröllopet samlats, inbars högtidligen »glafven», en lans, stundom med spetsen af silf-ver, på skaftet omvirad med sidenband i brudgummens färger. Därpå tillkännagaf en af de »veder-varande» riddersmännen, att morgongåfvan blifvit utföst och redogjorde jämväl för dess beskaffenhet, medan »glafven» hölls framför brudparet. En annan adelsman framkallade nu de tolf, som med handen på detta vapen skulle bekräfta morgongåfvan. De framträdde då hvar och en i sin ordning och lade sin högra hand på lansens skaft; och sedan alla på detta sätt gifvit helgd åt morgongåfvans löfte, nedlades glafven för brudens fötter. Efter ceremonien,
* Whitelocke, Journal (1855) s* 248. Den af honom be-skrifna ceremonien ägde rum d. 11 maj 1654. En äldre skildring föreligger i J. Crusebjörns beskrifning af Axel Turessons (Natt och Dag) bröllop med Elisabeth Gyllenhielin 1645, tr. i Adler-sparres Hist. Saml. IV: 71. Loccenii uppgifter återfinnas i hans Antiquitates Sueo*Gothicæ. Se vidare Djurklou, Om vapentaget (Sv. Fornm.-fören. Tidskr. 1), jfr. Söderwall, Ordbok öfver Sv. Medeltidsspråket, ordet skapt (II: 355).
Källa: Project Runeberg ·