Sida 9
då glafven gjort sin tjänst, utkastades den genom fönstret till den utanför samlade menigheten. Där sletos sidenbanden från skaftet för att till brudens heder bäras å hatten; man slogs om att komma i besittning af silfverspetsens mera reela valuta. Var spetsen ej af silfver utan af stål, så plägade brudgummen dock inlösa den med silfvervärdet. Högtidligheten slutade någon gång, enligt berättelsen om ett bröllop från 1645, med en — förmiddagsbal. »Sedan» (glafven var utkastad), heter det, »bars konfekt och vin om. När de hade utdruckit, begyntes dansen och skålarna och varade glädjen intill klockan tu. De, som hade lust att äta, gingo hem i deras kvarter.»
Och hvilka voro nu de tolf, som gjorde den unge öfverste Lillie och hans brud denna ridderliga tjänst inför konung Gustaf II Adolf? Deras namn återfinnas i morgongåfvobrefvet. Sju af dem voro Svea rikes råd, de flesta buro namn, som genom dem själfva eller deras nära fränder blifvit historiska. Ar det icke, som om ett helt tidehvarf öppnade sig, när man bland namnen på dem, som »höllo på glafven» vid Axel Lillies bröllopsfest, läser Jakob De la Gardie, grefve till Leckö, riksfältherren; Gabriel Oxenstjerna, friherre till Mörby och Lundholmen, sedan riksskatt-mästaren och riksförmyndaren; Herman Wrangel till Skoo och Lerje och Johan Banér till Mulhammar, hjältarna från krigen i Polen och Tyskland, båda fältmarskalkar; därtill amiralerna Klas Fleming och Erik Ryningl Minnena från Sveriges ärorikaste tid liksom trängas med hvarandra i denna rad af namn i den gamla pergamentsurkunden. Alla dessa frejdade män möt-
Källa: Project Runeberg ·