Sida 122
I 22
dock var Kristina svensk, ej blott till börden, utan äfven till hågen och sinnet, oaktadt mycket i hennes yttre uppträdande snarare synes visa motsatsen till hvad som vi af ålder ansett såsom egendomligt för vårt svenska sextonhundratal. Det var hos oss de väldiga, men ännu något råa krafternas århundrade, den friska, ännu oreflekterade handlingslustens tid, då de bistra kämparna eröfrade platsen på Europas vädjobana åt Sverige, i ärlig och trofast förlitan på sin Gud, sin kung och sina svärd. De ägde ej vitter bildning och boklig lärdom, som Kristina syntes sätta öfver allt annat.
Men hennes boklärdom och den kosmopolitiska fernissan hindra dock ej, att man hos henne så väl som hos trettioåriga krigets bussar träffar drag, som visa, att den svenska odlingen ännu befann sig i sin nydaning. Man ser, så att säga, stycken af ännu obruten mark. En kraftig, hänsynslös och anspråksfull barbarkvinna, som i mycket röjde sitt ursprung från ett mindre kultiveradt land — så ansågs Kristina obestridligen af sina samtida i södra Europa, med all deras beundran för hennes lärdom och snille. De sågo tvifvelsutan i den svenska drottningen en värdig lands-maninna till de svenska krigarna på Tysklands valplatser, hvilka icke torde hafva betraktats såsom öfver-mättan civiliserade.
Men Kristina hade därjämte, utom den härmed sammanhängande ursprungligheten i sitt väsen, åtskilliga af de drag, som vi svenskar ännu älska att anse såsom vårt adelsmärke bland folken: storsintheten, det personliga modet, en viss ridderlighet i uppfattningen, älskvärda umgängesgåfvor, frikostigheten — ty värr ej
Källa: Project Runeberg ·