Sida 123
blott med egna medel, utan äfven med andras. Med dygderna följde nämligen äfven deras vrångsidor: frikostigheten blef slöseri, det ridderliga sinnet urartade till en anspråksfull stolthet, mottagligheten för främmande bildningselement till förkärlek för det utländska.
Kristina var ock, det får ej glömmas, enligt Axel Oxenstjernas vemodiga ord, »den store Gustafs dotter». Och till svenskhetens allmänna kännemärken kommo hos henne vissa särskilda Vasadrag. Det är ej endast faderns skaplynne, som vi hos henne återfinna, kanske ej ens i främsta rummet. Framför allt saknas hos henne den egenskapernas sköna harmoni, som gjorde honom ej blott till sin ätts utan till sitt folks störste son. Men andra Vasaättens egendomligheter möta vi hos henne i rikt mått. Lusten att gå sin egen väg, att vara en personlighet för sig, fordran att få göra sin individualitet gällande i all dess utprägling, allt detta hörde hennes ätt till; den stora intelligenta begåfningen icke mindre. Ett annat Vasadrag, lätt igenkännligt äfven hos Kristina, var det heta blodet, som i uppbrusningens ögonblick icke lätt kunde hejdas. Kanske skulle man ock till förklaring af de mörka punkterna i denna Vasaättlings lif kunna erinra om de olycksöden, som drabbat tvenne af Gustaf Vasas söner. Kristinas lott var lyckligare än konung Eriks och hertig Magnus’, och Monaldeschis öde bör icke likställas med Nils Stures; men Kristina hade såsom en ättens arfvedel med snillets lysande gåfvor tvifvelsutan äfven fått något af dess farliga grannar i, själens dunkla regioner.
»Drottningen utan rike» upphörde själf aldrig att
Källa: Project Runeberg ·