Sida 265
»Svenskarna», säger vår antecknare i en allmän karakteristik, som till slut må här anföras, »äro af naturen starkt och kraftigt byggda, krigiska och vana vid mödor. Af de nordiska folken äro de det minst klumpiga. De äro ganska vidskepliga. Adeln och de bildade klasserna försöka att härma franska seder. De tycka ganska mycket om att äta och dricka; sär-skildt tycka de om vin. Mot främlingar äro de vänliga; de äro uppfinningsrika, händiga i mekaniska yrken, hafva lätt att lära främmande språk samt äga ett lätt och rörligt väsen. Vidare äro de ganska stolta och makliga.» — Karakteristiken slutar med uppgiften, att svenskarna på grund af sitt fina och förslagna väsen kallas för »italienarna bland germanerna» (gl’ italiani della Germania). Benämningen har väl svårligen någonsin varit allmän, och dess grund kan väl anses tvifvelaktig; men i en italienares mun får den väl anses såsom en hederstitel.
Alessandro Bichi skulle sålunda äfven häri hafva uttryckt en viss välvilja för det aflägsna landet, hvilket han visserligen fann »piuttosto barbaro e selvatico», men af hvars odling och seder han dock medförde ett på det hela vänligare minne än hans mera kritiske föregångare Lorenzo Magalotti.
Källa: Project Runeberg ·