Sida 86
mentariska anteckningar, hvilka väl visa, att i den tappre krigsbussens styfva händer pennan passade mindre väl än svärdet, men som dock ej sakna sin åskådlighet. Han följde »hertig Berendt» under fälttågen i Elsass och Burgund samt i Rhentrakterna till norra Schweiz 1637—38, och tog en väsentlig del i en af dennes, berömdaste vapenbragder, öfverrump-lingen af staden Rheinfelden.
Själf berättar han, huru han i det krigsråd, som föregick det afgörande anfallet, utförligt och ifrigt tillstyrkt detsamma i strid mot åtskilliga andra högre officerares åsikt. Hans mening blef segrande. »Ich bleib’ auf Forbusen seine Meinung», förklarade en af krigsöfverstarna; och hertigen var af samma tanke. Öfverrumplingen blef en lysande seger, och hela det kejserliga högkvarteret tillfångatogs. »Strax lupo generalerna», berättar Forbus om de kejserliga befalhaf-varnas försök att undkomma, »somma utan hatt, somma utan stöflar, utan kragar utur staden och vardt så hastigt uppväckta utur deras sömn». De fientliga soldaterna kastade sina gevär och bådo om kvarter: »bussarna», säger Forbus, »voro ifrige i första furian. Därmed så ropade jag och sade, de skulle ge kvarter, efter de var nok slagne ... När nu fienden detta ropet af mig hörde, församlade de sig några hundra omkring mig och hofvo de mig upp i höjden, att de kunde höra 111ig. Därmed, stillade detta sig.» — Hertigen tackade Forbus efter stridens slut och förärade honom tusen dukater; »hvarför jag», säger han, »Hans Furstliga Nåde tackade, gifvandes Gud allsmäktig äran ».
Källa: Project Runeberg ·