Sida 85
hans sinne. Kanske »brände han upp» det dyrbara själfgjorda armbandet med den utskurna »pappersris-pan», liksom han lofvat göra med de förut erhållna. Kanske bevarade han allt i troget minne, och kanske var det först sedan fru Margareta för andra gången trädt i brudstol, som han ansåg sig böra söka hemmets lycka. Hans och Anna Baners son blef grefvc Nils Bielke, hjälten från slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona, på hvars värjspets Karl XI:s krona, enligt konungens egna ord, en gång hängde, Sveriges ambassadör i Paris och Pommerns generalguvernör, en af det karolinska tidehvarfvets mest bemärkta historiska gestalter.
Äfven Arvid Forbus, den unge Bielkes »postillon d’amour», drog till krigsskådeplatsen och blef inom kort öfverste för ett af honom värfvadt regemente. Han följde Johan Banérs och Bernhards af Sachsen-Weimar fanor. Från Rhentrakten sände han 1634, jämte hälsningar från sin vapenbroder Arvid Witten-berg ett bref till fru Margareta, »den aller käraste fru och aller skönaste dama». Vistelsen i Åbo hade han i godt minne och förblef hennes »förobligerade knecht». Sina välönskningar ville han inrymma i »tusende goda stormhattar med goda dagar och nätter». Onekligen en bild i tidehvarfvets still
År förgingo, innan Forbus återsåg sitt fädernesland. Öfver sitt fälttåg under »Hans Furstliga Nådes hertig Berendts» befäl har han efterlämnat några frag-
Källa: Project Runeberg ·