Sida 84
hjärtat kärt var. Dock likväl», tillägger han, »förrän jag det uppbrände, hafver jag utaf brädden, som intet var något uppå skrifvet, skurit en liten rispa, hvilken jag själf skall uti ett stycke taft insy och sedan på min arm binda. Icke fördenskull att jag befruktar, att jag eljest skulle förgäta min hjärtans syster (hvilket aldrig sker), om jag icke dagligt hade något, som mig om min kära syster påminte, men på det jag dock den hugnad måtte ha, att jag dagligen hos mig drager det, som min kära syster i sina händer hafver haft.»
Det är ju ett stycke af det allra finaste gammalfranska chevalerie midt under 30-åriga kriget! Men det är mer än en riddarromantik, som använder 1600-talets uttryckssätt. Stämningen och tankarna kunna höra hemma i alla tidsåldrar. Dessa äro »naturens stereotyper», säger Frithiofs-sagans författare till svar på förebråelsen för den sentimentala tonen i Frithiofs och Ingeborgs »Afsked».
Huru länge Thure Bielke bar på sin arm det af honom själf gjorda armbandet med det dyrbara minnet af hvad fru Margareta haft i sin hand, därom förmäler historien intet. Hans vemodiga afskedsbref slutar liksom Henrik Horns med visans ord:
»Ade, ade, ade, till tusende godnatt,
Intet förglömmer jag resten.»
Och sedan drog han i kriget. 1635 finna vi honom såsom öfverste för ett kavalleriregemente, 1641 blef den högättade krigaren riksråd och samma år ingick han äktenskap med — Anna Banér. Ingen vet, huru länge Margareta Boijes bild dröjde kvar i
Källa: Project Runeberg ·