Vetenskapliga tidsfördrif

länge och i flera omgångar, så att det blir väl torrt och så varmt som möjligt. Derefter lägger man det skyndsamt, innan det hunnit afkylas, på ett bord af trä och gnider det hårdt med en mycket styf och torr klädesborste. Sedan lägger man papperet på brickan, vidrör brickan med fingret och lyfter papperet medelst handtagen. Om någon i detta ögonblick närmar fingret till brickans kant, framspringer en lysande gnista (fig. 73). Man kan åter lägga papperet på brickan, vidröra hennes kant och ånyo lyfta papperet, då en andra gnista sprakar ut. På detta sätt kan rnan fortsätta sju à åtta gånger efter hvarandra.

Här hafva vi således en verklig elektricitetsmaskin. Men huru skola vi kunna förfärdiga en leydnerflaska? Ingenting är lättare; vi taga ett ölglas, fylla det med blyhagel och nedsticka midt ibland haglen en tesked. Om alla dessa saker äro väl torra, så ega vi en förträflig leydnerflaska.

För att ladda henne låta vi vår elektrofor verka, såsom vi förut visat. Medan en person vidrör brickan och upplyfter pappersbladet, fattar en annan i ölglasets nedre del och närmar det till brickan, så att en gnista hoppar öfver till ändan på teskedens handtag. På detta sätt laddar man leydnerflaskan medelst flera på hvarandra följande gnistor och kan sedan erhålla en urladdning antingen genom att närma skeden till brickan eller handen (fig. 74).

L. Figuier berättar i sina Merveilles de la Science, att då Wollaston en afton på en gata i London mötte en vän, tog han upp ur fickan en fingerborg af koppar och förfärdigade sig deraf ett galvano-elektriskt element. Han borttog bottnen ur fingerborgen och tillplattade denna med en sten, så att de inre sidorna kommo på två liniers afstånd från hvarandra; derefter anbragte han mellan dessa sidor en remsa tunn zinkplåt på sådant sätt, att zinken icke kom i beröring med någondera af väggarne, och använde för detta ändamål litet vax. Detta sålunda förfärdigade elementpar lade han i ett litet glas, hvari han ur en liten flaska på förhand hält en