Vetenskapliga tidsfördrif

114

VETENSKAPLIGA TIDSFÖRDRIF.

villor, som äro beroende på en bristande förmåga hos ögat att rätt uppfatta föremålen.

Hvarje utsträckning, t. ex. en linie, en yta och o. s v. synes oss alltid större såsom delad än som odelad. Detta beror derpå, att den direkta åskådningen af delarne låter oss lättare uppfatta antalet och storleken af de stycken, i hvilka

Fig. 84. - ab tyckes lika stor med be.

det hela kan delas, än hvad fallet är, då dessa delar af det hela icke äro utmärkta. Sålunda tyckes stycket ab i fig. 84 vara lika med stycket be, ehuru det förra i verkligheten är större.

Fig*. 85. - A och B äro fullkomligt qvadratiska.

Då man skall försöka dela en vågrät linie i två lika delar, så vill högra ögat förleda oss till att göra den högra halfvan större än den venstra, och det venstra ögat vill likaledes förleda oss till att göra den venstra halfvan större än den högra. För att komma till säkert resultat vänder man papperet om och tager midtpunkten mellan båda delningsstrecken. Detta slags synvillor blifva än mera slående, när de afstånd, sorn skola jemföras, gå i olika riktningar. Om man betraktar A och B (fig. 85), som hvardera äro fullkomligt qvadratiska, så skall det förefalla, som om A vore mera hög än bred, då deremot B synes mera bred än hög.