Vetenskapliga tidsfördrif

154 VETENSKAPLIGA TIDSFÖRDRIF.

Sedan vi nu afhandlat synvillorna, skola vi tillägga några ord rörande känselsinnets irringar. Vi skola anföra ett försök, afbildadt i fig. 113, hvilket väl hvar och en erinrar sig från skoltiden. Man lägger långfingret ofvanpå pekfingret och berör med spetsarne af begge fingrarne en biljardboll eller annan kula på så sätt, som i figuren är antydt. Berör man på behörigt sätt kulan med begge fingrarne, har man en känselförnimmelse sådan som tvenne kulor skulle uppväcka. Denna sinnesirring är, vi upprepa det, allmänt bekant, men förklaringen af densamma är föga känd.

Då fingrarne hållas i sin vanliga ställning, kan en kula icke samtidigt beröra de yttre -sidorna af två fingrar jemte hvarandra. När man deremot låter dessa korsa hvarandra, äro de vanliga förhållandena upphäfda, men den instinktiva uppfattningen finnes qvar så länge, tills ett ofta verkstäldt upprepande af försöket har åstadkommit en riktigare uppfattning. Och det behöfs verkligen icke mera än att flera gånger efter hvarandra upprepa detta för upphäfva eller förminska denna irring.

Det är lätt att inse, att inom kännandets område det instinktiva omdömet vilseledes, då de vanliga sakförhållandena icke äro för handen. Det är af denna anledning, som man tycker, att brädden pä ett dricksglas är ojenm, om man på lapparne tillfälligtvis har en liten svulst eller blemma.

Företeelser af detta slag äro mycket intressanta att undersöka från filosofisk synpunkt. De visa, att vårt dömande om den yttre materiella verkligheten är grundadt på vår uppfattning af de intryck, vi erhålla genom känseln.

Känselintrycket är något helt och hållet kroppsligt och icke något psykiskt. Uppfattningen af detta intryck beror på vana och uppfostran.

Sedan vi nu tagit i betraktande en mängd sinnesirringar, som gifvit oss anledning att företaga ett stort antal försök, skola vi öfvergå till öfningar af svårare beskaffenhet, för hvilka vi måste utbedja oss läsarens odelade uppmärksamhet.