Vetenskapliga tidsfördrif

i storlek och försvinner snart helt och hållet; emellanåt händer det, att hon fattar eld, om hon några ögonblick kommer att stanna på samma punkt (fig. 127).

Detta försök är lätt att utföra. Nu för tiden finnes natrium att få hos alla som handla med kemikalier.

Förbränningen af natrium på vattnet förklaras på följande enkla sätt. Vattnet består, såsom bekant är, af syre och väte; på grund af det stora föreningsbegär, som natrium har till syret, förenas dessa till natriumoxid, som är mycket lättlöst; vätet, som försättes i fritt tillstånd, går bort i gasform, hvarom man kan öfvertyga sig genom att i närheten af den brinnande metallkulan föra en påtänd tändsticka, hvarvid den bortgående brännbara gasen fattar eld.

Natriumoxiden har stort föreningsbegär till vatten och upptager detta i stor mängd; han är en fast, hvit kropp som fräter och bränner huden, samt alkalisk, d. v. s. återgifver den blå färgen åt lakmuslösning, som man gjort röd medelst en syra.

Natrium, hvilket, såsom vi nyss sade, har stort föreningsbegär till syre, ingår äfven lätt förening med klor. Om man kastar in ett stycke natrium i en med klor fyld flaska, förena sig båda till en fast kropp: det vanliga koksaltet. Finnes klor i öfverskott, förblifver en del af denna gas i fritt tillstånd, ty de enkla kropparne förena sig icke med hvarandra i godtyckliga utan tvärtom i noggrant bestämda förhållanden, och sålunda förena sig alltid 25,5[35,5] vigtsdelar torr klorgas med 23 lika stora vigtsdelar natrium.

Således utgöres 1 grm koksalt af 0,606 grm klor och 0,394 grm natrium.

Utom koksaltet finnes det en mängd andra salter, som kunna blifva föremål för underhållande försök.

Vi känna redan, att det kaustika natronet eller natriumoxiden är en alkalisk kropp, som verkar med stor kraft; den fräter huden och förstör organiska ämnen.

Svafvelsyran har icke mindre kraftfulla egenskaper; en