Om frihetstiden. Några anmärkningar

XIV

andra lifsmedel blefvo utskeppade, så hafva i lika mån, som bergverk tillvuxit och ultramarinska besittningar förökts, ej allenast utförseln minskats och ändtligen afstannat; utan införseln också i lika mån tilltagit af allt det, som Rikets jord till lifvets nödtorft förut i öfverflöd producerade". Joh. Fischerström; Påminnelser vid Sveriges allmänna och enskilda hushållning Sthlm 1761, sid. 31: Om förfarenheten det starkaste af alla bevis får tala, så skall den säga oss, att förmedelst de många arbetares lockande från landsbygden har jordbruket blifvit förtryckt och försvagadt; att vårt folkfattiga land fåfängt täflat med de mägtigaste Riken om tillverkningarnes goda pris och viga afsättning, att brist på nödvändighetsvaror åstadkommit ett högt pris på alla våra tillverkningar, att dessa tillverkningars dyrhet varit orsaken till de ständiga lurendrejerier, hvilka tillskyndat våra fabriker så mycken skada och vantrefnad. Densamma förfarenheten, som ropar till oss detta, densamma skall ock vittna, att, i samma màn som landets naturliga afkomst aftager, i samma mån måste omsider den förädlade aftaga". Sid. 130: De af adeln, som ej behöfdes i tjenst, borde idka jordbruk. "Dock är det icke uti adelsståndet allena, som denna omätteliga tjenstelystnaden yttrar sig, den visar jemväl sin skadeliga verkan i de andra stånden. Alla vilja trappa uppföre; de uppfylla hofrätter och collegier; de ropa på tjenster; de klaga öfver prejudicer; de belägra Stockholm. När vi öfverväga detta till alla sina omständigheter, så undre vi ej mera deröfver, att fattigdomen är herrskande, att landet antingen ligger i linda eller öinkeligen brukas. Jfr sid. 110, sid. 34, not. **). Om mannufactur-arbe-tarnes priv. med afs. på värfniog, inqvartering, båtsmanshäll, personella afgifter m. m. Modée II. 1541; III. 1828; VI. 3917—3947, 4645, 4661. Strängt förbud måste 1752 utfärdas att under fabrikerna skydda dem, som ej hörde dit. V. 3437. För att ej landsbygden skulle utblottas på arbetsfolk, sökte man förekomina, att manlig personal mer än nödigt användes i manufakturhandel och att sjömanshusen antoge för många och sådana, som utan tillstånd lemnat sina hein. Äfven på krogar skulle inga arbetsföra begagnas till uppassning o. s. v. För arbetskrafternas bibehållande vid landtbruket och befolkningens ökande på landsbyggden utgåfvos flera förordningar. III. 2391; VI. 4608; VII. 5251. Om manufakturverks, schä-feriers m. m. företrädesrätt vid skatteköp se Rabenius, Sv. Kamerallagfarenheten, Ups. 1825, 156 f.