Sida 179
En dödsfånges sista dag.
På eftermiddagen den 21 oktober 1855, då jag för studier till prästexamen åter vistades i Uppsala, erhöll jag besök af d. v. fångpredikanten, numera kyrkoherden J. V. Wessblad. Han bad mig att, om möjligt, redan samma afton medfölja honom till en fånge, Erik Buhr, som hade mördat sin far samt derför blifvit dömd till döden, och som skulle afrättas om några veckor. »Jag förstår icke hans själstillstånd», sade pastor Wessblad; »och då iag tror, att du i dessa stycken har mera erfarenhet än jag, så ber jag dig att hjälpa mig med hans beredelse till döden».
Jag blef först ganska öfverraskad och häpen vid detta förslag; ty jag hade då ännu aldrig talat med någon fånge. Men sedan jag frågat den ende fullt pålitlige rådgifvaren, erhöll jag visshet om att jag nu icke skulle undandraga mig. Och så följdes vi åt till fångtornet å Uppsala slott. Det var icke ett af desta nutidens »välinredda och bekväma» cellfängelser, utan det befann sig i samma skick som då slottet byggdes, tre århundraden förut.
Källa: Project Runeberg ·