Sida 54
54 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
På utsatt timme stod vagnen för dörren, och prin-. sessan, åtföljd af hofmarskalken Silfversköld, fröken Ad. Rudenschöld och mig, begaf sig åstad till det af H. K. H. stiftade och underhållna hemmet för ålderstigna fattiga. Det var synnerligen väl hållet och ingaf öfvertygelse om att dess invånare trifdes väl. Det var verkligt rörande att skåda de gamlas glädje och förtjusning, när de fingo se »sin» prinsessa och höra att hon skulle stanna en god stund hos dem.
Efter en rond genom rummen och efter utdelandet af medförda gåfvor af mångahanda slag, yttrade prinsessan: »Nu, kära vänner, skolen I slå er ned, så skolen I få den bästa af alla gåfvor: Guds eget ord. Pastor W. har lofvat att tala en stund till vår uppbyggelse.» Nå väl, gummorna hade sina själfskrifna platser: de satte sig på sina sängar. Men för oss öfriga fanns i rummet blott en låg träbänk och en trästol — eljest ingenting att sitta på. Jag framsatte då trästolen åt prinsessan, men — hon vägrade att mottaga den samma, i det lion sade: »Här är nu pastorn ’konungars konungs’ sände-
bud, och därför skall pastorn hafva stolen; jag och Adéle sätta oss på bänken.» Naturligtvis gjorde jag vördsamma invändningar häremot; men med furstlig värdighet och fasthet svarade prinsessan: »Låt det bli
som jag sagt!» Och hon slog sig ned på bänken. Men då denna saknade ryggstöd, och då prinsessan af svaghet icke skulle mer än en helt liten stund kunnat så uthärda, ropade hon till sig två af de trefligaste gum-
Källa: Project Runeberg ·