Sida 66
66 Ur minnet och dagboken.
länge som hälst få sitta som åhörare, när någon af hofherrarna lät höra sig på pianot eller i sång. Hans bröder hade då stundom ganska svårt att kunna locka honom med sig ut att leka i Logården, där de unga prinsarne den tiden hade sin tummel- och lekplats.
Men »nöden är uppfinningarnas moder». Då prins Gustaf gick miste om tonerna uppe i slottet, sökte han bereda sig ersättning nere i Logården. Han kom »af en händelse» att göra den upptäckten, att, när man med stark fart kastade en liten sten mot något af de små slottsfönstren (högre än till de små nådde han icke ännu), så kunde man frambringa en visserligen kort, men ganska klar ton. Och om dessa små musikförsök upprepades hastigt efter hvarandra, så gåfvo de genomborrade rutorna olika toner ■— och så kunde man tämligen tydligt åstadkomma »treklangen», till stort nöje för den musikaliske prinsen, som var nästan färdig att med Karl XII säga: »detta skall vara min musik».
Men den som icke i detta hänseende var »musikaliskt anlagd», det var slottsfogden. Han kunde först icke begripa hvem som förorsakade de många små hålen på rutorna i Stenmuseum och andra af slottets lägst liggande rum. Snart upptäcktes dock den skyldige, och prinsen afgaf då sin förklaring om hvarför han gjorde så. Men denna förklaring tillfredsställde icke slottsfogden, utan denne förbjöd bestämdt vidare fortsättning af dessa själfvalda »konstnjutningar» samt hotade att anmäla saken för prinsens fader, kronprinsen (sedan kon-
Källa: Project Runeberg ·