Sida 67
PRINS GUSTAF OCH GLASRUTAN. 67
nung Oskar I). Prinsen sade sig vilja upphöra med detta nöje; och han höll i flera veckor sin föresats.
Men en vacker majdag, då prinsen ensam gick och spatserade i Logården, fick han se något som i solskenet glittrade på sandgången. Det var en liten, alldeles rund och glänsande sten. Prins Gustaf tog upp honom, såg en stund på honom, och — i ett ögonblick for genom prinsens hufvud den tanken: »O, hvad den stenen skulle klinga vackert i en glasruta!» Dock nej, det vore ju
orätt; och orätt ville prinsen visst icke göra. Men —
nu hördes frestarens stämma: »£Vz ruta kostar ju så
litet; därmed vore ju ingen skada skedd; prinsen kunde själf genast betala rutan», o. s. v. Vi känna ju alla så väl, huru frestarerösten förmår tala och huru ovännen kan »förvända våra ögon» från den rätta blicken på saker och ting.
Det blef nu för prinsen en ganska svår inre strid, och — tyvärr segrade »välljudsfrestarens» röst. Hastigt höjdes handen. Ett, tu, tre! Pang! Där klingade en
ruta. Den lille prinsens hjärta bultade hårdt, af berusande nöje och — af samvetsförebråelser, som genast inställde sig.
Men äfven något annat inställde sig, nämligen ett anklagande vittne, i slottsfogdens person. Denne hade både sett och hört hvad som skett, och han förklarade bestämdt, att när PL K. H. kronprinsen om en halftimme skulle fara ut på sin vanliga promenadåkning, så skulle
Källa: Project Runeberg ·