Sida 68
68 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
den nu skedda, bedröfliga händelsen genast rapporteras. Och så skulle prinsen bedröfva sin fader!
Nu voro goda råd dyra, ty Oskar I tålde aldrig direkt olydnad, hos hvem det än vara månde. Prinsen stod en stund med nedslagna ögon och stirrade i marken. Men hastigt fick han en god idé.
Prinsarne äga rätten att, när som hälst, oanmälda inträda hos sina höga föräldrar. »Snabb som en blixt» ilade nu prins Gustaf upp för de breda slottstrapporna och genom de yttre rummen in i kronprinsens skrifrum. Inkommen dit, kastade han sig till sin faders bröst och sade under tårar: »Förlåt mig, älskade far; förlåt mig!»
Kronprins Oskar, seende sonens starka sinnesrörelse, fruktade någon olycka och frågade allvarligt: »Hvad
är det, min son?» Men när nu prinsen ärligt bekände att han, mot bättre vetande, hade slagit ut en ruta i slottet, föll en sten från fadrens hjärta; ty han hade varit beredd på att få höra något vida värre. Vänligt klappade han sonens hufvud och sade: »Då du ärligt
och öppet tillstått din skuld, så förlåter jag dig!» — Och efter att ännu ha fått några faderligt förmanande ord, kunde prinsen om en stund »lätt och glad som en lärka» skynda tillbaka till sin lekplats. — Och efter den dagen kastade prinsen aldrig mer någon sten mot slottets rutor. Förlåtelsens och faderskärlekens makt hade nu hos honom blifvit starkare än begäret att höra, »hur vackert en ruta kan klinga».
Men när kronprinsen en stund senare gick utför
Källa: Project Runeberg ·