Sida 92
92
själf (fig. 21), som fullbordas på omkring 26 dagar. Denna rotation hos den synliga ytan är icke densamma för hela solklotet; den är snabbare vid ekvatorn och minskas med breddgraden, hvilket äfven visar, att solklotets yta icke är fast. Rotationen, d. v. s. omhvälfningen, räcker 25 dagar 4 timmar vid ekvatorn, 25 dagar 12 timmar vid 15°, 26 dagar vid 25°, 27 dagar vid 38° och 28 dagar vid 48° bredd. Längre har man icke kunnat följa solfläckarna, ty de bilda sig i allmänhet längs två mer eller mindre breda band på hvardera sidan om ekvatorn, men teorien förutsätter, att rotationens aftagande fortgår ända till polerna, och Spektralanalysen har nyligen bekräftat detta.
Till följd af denna rotation ser man fläckarna först uppträda på solens östra kant, därpå småningom fortskrida ända till centralmeridianen, som de uppnå efter sju dagars förlopp, och sedan fortsätta sin väg för att efter ytterligare sju dagar försvinna vid den västra kanten. Fjorton dagar efter detta försvinnande ser man fläcken återkomma vid den östra kanten, så vida den icke under mellantiden blifvit förstörd, hvilket oftast händer. I allmänhet ha solfläckarna endast bestånd under några veckor. Man har dock sett fläckar, som stått kvar under fyra och till och med fem solhvälfningar.
Solens skenbara rotation utgör 27 1/2 dag, alldenstund under tiden för den verkliga rotationen jorden vridit sig kring sig själf ungefär med ett fjortondels år i samma riktning som solhvälfningen, så alt en iakttagare, som befinner sig på jorden, ser en solfläck
Källa: Project Runeberg ·