Sida 182
Meteorer visa sig för oss såsom en förbindelselänk mellan stjärnfallen och aeroliterna. Ett stjärnfall, som är mycket glänsande och mycket nära oss, erhåller namn af meteor, hvilket namn likaledes gifves en aerolit, då den faller.
Från uråldriga tider har man vetat, att stenar stundom falla från himmelen, ehuru de lärda akademierna först i början af vårt århundrade erkänt detta faktum. Otaliga vittnen ha emellertid åsett detta skådespel, och de gamla grekerna betviflade så litet dess verklighet, att de med vördnad bevarade den himmelska sten, som föll i floden Ægos, och att de till och med gåfvo järnet namnet sideros. De första järnverktygen ansågos vara förfärdigade af järn, som fallit från himmelen.
Intet år förgår, utan att man bevittnar meteorer eller aeroliter falla ned på en eller annan punkt af jorden. En lysande kropp störtar ur den höga rymden med ett hväsande eller susande buller och faller ned på jorden, i hvilken den borrar in sig till ett djup af 40, 50, 60 centimeter och därutöfver. I allmänhet åtföljes detta fall af en eller flera knallar, liknande åskknallar, hvilka frambringas vid meteorens sönderspringande, stundom i tusentals bitar. Då man kommer till det ställe, där meteoren fallit ned och uppgräfver densamma, finner man den ännu brännhet. Hela dess yta täckes af ett öfverdrag, som frambringats af smältning, ehuru dess inre är helt och hållet kallt. Dessa föremål sammansättas företrädesvis af järn eller af en järnhaltig slaggmassa, i hvilken
Källa: Project Runeberg ·