Sida 219
atmosferen utgöte floder af bländande ljus. Under några dagar skulle hon bevara denna sin ljusstyrkas fullhet, men under det att himmelen förblefve klar såsom förut, skulle solens glans dagligen försvagas. Efter en veckas förlopp skulle hon ha förlorat hälften af sitt ljus, efter fjorton dagar kunde man betrakta henne med blotta ögat utan att erfara något större obehag, och därpå skulle hennes sken bli allt svagare, blekt och matt och sprida blott en svag dager öfver jorden.
Men ljuset skulle återfödas, och med detta hoppet. Man skulle varsebli ett första framsteg i det slocknande ljuset, som åter blefve hvitt och mera lysande. Solens fackla skulle åter tända sig, och dess sken dagligen ökas. En vecka efter att det varit som svagast skulle det redan lysa med förnyad glans och åter sprida värme. Dess tillväxt skulle fortfara, och efter en lika lång tid som dess aftagande varat, skulle den gnistrande solen återfå hela sin styrka, hela sin storhet. Det skulle vara denna nya sols natur att vara periodisk, liksom det är vår sols förtjänst att bevara sitt ljus och sin värme.
Man kan förstå, att dessa växlingar i glans förvåna iakttagaren, som betraktar dem i teleskopets synfält. Dessa perioder äro af olika långvarighet. Stjärnan y i Svanens hals växlar från femte till elfte storleken under en tid af 404 dagar. En annan stjärna, om hvilken vi talade (sid. 205) i kapitlet om stjärnbilderna, o i Hvalfisken, också kallad Mira Ceti, växlar mellan andra storleken och fullständigt för-
Källa: Project Runeberg ·